Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.

Annonser

Lär av historien angående hotet från Iran

december 12, 2011

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden ”Fred i vår tid”.

Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Tuve Skånberg (KD) riksdagsledamot

John-Gunnar Forsberg, professor em. Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-12-09


%d bloggare gillar detta: