Regeringen investerar inte

september 26, 2015

Regeringen kallar sin budget för ”Investering i Sverige”. En titel som förpliktigar men frågan är vad egentligen regeringen investerar i.

Regeringen investerar åtminstone inte i fler jobb.

Faktum är att regeringens budget innehåller 40 miljarder i skattehöjningar varav hela 80 procent drabbar jobb och företagande. I ett läge där vi behöver satsa mer på jobben slår regeringen till med en skattesmäll på just jobben. Främst drabbas de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden där enkla jobb ofta är nyckeln in. Beslutet att försämra RUT-avdragen leder till att många av dessa enkla jobb slås ut.

Här kommer särskilt utrikes födda i kläm, som redan har svårt att få in en fot. Statistik visar att var tredje anställd i RUT-branschen är utrikes född, att nästan var tionde jobb för utomeuropeiskt födda kvinnor finns i RUT-företag. Regeringens budget slår också mot äldres möjlighet till arbete genom att löneskatten återinförs. I ett läge där arbetlivet bör förlängas gör regeringen tvärtom och förkortar det. Dessutom slår regeringens budget mot ungas jobb genom kraftigt höjd arbetsgivaravgift.

Magdalena Andersson (2)

Regeringen investerar åtminstone inte i ett stärkt civilsamhälle.

I en tid då behoven i vår omvärld är som allra störst slår regeringen mot hjälporganisationerna och det civila samhället. Regeringens beslut om att slopa gåvoavdraget innebär 250 miljoner mindre till hjälporganisationernas arbete för utsatta och behövande. När några organisationer själva berättar vad 250 miljoner kronor skulle kunna användas till blir det än mer uppenbart vilka dramatiska konsekvenser ett avskaffande får. Röda Korset skulle kunna ge mat som räcker i en månad till 3 246 753 personer i Syrien, Individuell Människohjälp skulle kunna lyfta fyra miljoner utsatta kvinnor i Indien ur extrem fattigdom och Plan Sverige skulle kunna stoppa en miljon barnäktenskap. Här blir det extra tydligt hur regeringens politik slår mot civilsamhället.

Regeringen investerar inte heller i en politik som stärker familjen.

Den lilla valfrihet som vårdnadsbidraget och en flexibel föräldraförsäkring utgör, tar nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet bort. I överförmyndaranda lägger nu regeringen förslag om att skrota vårdnadsbidraget och utöka tvångskvoteringen i föräldraförsäkringen. Men fler öronmärkta mamma-respektive pappamånader ökar knappast familjers möjlighet att klara vardagspusslet och möjliggöra mer tid för barnen. Sammantaget ger detta en bild av en budget som inte investerar i fler jobb, ett starkare civilsamhälle och starkare familjer. Mot detta kommer vi kristdemokrater ta strid.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2015-09-26

Annonser

Får statsministern ljuga?

februari 3, 2015

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 


Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.


Var står Vänsterpartiet gällande politiskt våld?

mars 19, 2014

Den gångna helgen hölls en lång rad antirasistiska demonstrationer runt om i Sverige. De hölls med anledning av flera uppmärksammade incidenter där personer ur vit makt-miljön använt våld mot meningsmotståndare.  Fördömandena har varit entydiga från samtliga partier med säte i Sveriges riksdag. Kristdemokraternas inställning är tydlig: Politiskt motiverat våld är i en rättsstat alltid förkastligt och alltid ett hot mot demokratin.

Men vi har tyvärr ett riksdagsparti vars syn på politiskt våld inte verkar vara lika entydigt. Vänsterpartiet skriker högljutt när våldet kommer från rasisterna, men de är tysta när våldet kommer från de autonoma vänstergrupperna. Och mer än så, bland gräsrötter i Vänsterpartiet förekommer öppet stöd av våld från den utomparlamentariska vänstern. Förspelet till helgens manifestationer visar detta mycket tydligt.  Inför en av Ung Vänster arrangerad demonstration i Västerås aviserade Revolutionära Fronten, en gruppering som öppet använder och stöttar våldshandlingar mot meningsmotståndare, sin avsikt att delta. Ung Vänster fick av lokalradion frågan hur de såg på den saken och svarade att de inte avsåg att ”exkludera” Revolutionära Fronten. De till och med räknade med att de skulle bli skyddade av Revolutionära Frontens våld, om polisen inte skyddade dem tillräckligt.

Revolutionära FrontenDet här är inget unikt. I slutet av förra året uteslöts en medlem ur Vänsterpartiet efter att i media allt för ogenerat försvarat Revolutionära Fronten. Efterspelet blev inte, som man kunde tro, en intern debatt i Vänsterpartiet varför sådana personer alls var medlemmar. Istället dominerades efterspelet av vänsterpartistiska gräsrötters kritik mot sin partiledning. Man startade exempelvis twitter-uppropet #uteslutmigmed. Och i ett reportage av SVT menade flera ledande företrädare för ungdomsförbundet att de också hade sympatier med Revolutionära Fronten.

På frågan om Vänsterpartiet tar avstånd från våld svarar partiet jakande. Men det är uppenbart att partiet har en överslätande syn på våld när det utförs av person med en motivbild som ligger nära det egna partiet. När representanter för Vänsterpartiet helt öppet säger att de ska tåga tillsammans med en organisation som använder våld, terror och hot som arbetsredskap är partiledningen tysta. I vilket annat parti som helst, till och med i Sverigedemokraterna, hade det föranlett ett snabbt och tydligt agerande från partiet centralt. Så inte i Vänsterpartiet.

Man kan jämföra Vänsterpartiets, och kanske i synnerhet dess ungdomsförbunds, relation till Revolutionära Fronten med hur vänsternationalistiska partiet Sinn Fein på Nordirland har förhållit sig till IRA. Sinn Fein tog pliktskyldigast avstånd från att bruka våld, men gjorde ingenting i handling för att markera att sympatier med den ena parten skulle vara oförenlig med aktivt medlemskap i den andra. Sinn Fein blev i praktiken under lång tid den politiska grenen av Provisoriska IRA.

Den autonoma vänsterrörelsen betraktas av säkerhetspolisen som det största hotet mot vår demokrati. Vid en eventuell rödgrön valseger, är det sympatisörer till detta hot vi kommer få in i regeringskansliet? Vänsterpartiet har en hel del kvar att bevisa innan de kan sägas besitta en demokratisk trovärdighet.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-03-19, Ystads Allehanda 2014-03-26, Kristdemokraten 2014-03-27


Kristdemokraterna vill förnya och bevara grundlagen

februari 27, 2014

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Det står i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. Sverige har haft en grundlag sedan 1350-talet och regeringsformen från 1809 ersattes 27 februari 1974 av nuvarande regeringsform, som alltså idag firar 40 år. Kristdemokraterna slår vakt om regeringsformen – men vill också förnya den. Vi bevarar monarkin – och vi vill skydda medborgarnas intressen genom att införa en författningsdomstol.

När den nuvarande regeringsformen trädde i kraft 1974 blev kungen helt utan politisk makt och fick enbart symboliska uppgifter. Kungens makt har successivt minskat genom åren, men monarkens nytta som nationell samlande symbol och som ambassadör för svensk industri har inte det och går omöjligen att ersätta med en president – i synnerhet inte en president med så lite makt som den svenske kungen idag har. För den svenska ekonomin och statsfinanserna har monarkin ett mycket stort värde.

Sverige är en av världens äldsta monarkier och Kristdemokraterna menar att monarkin bör bevaras. Under ungefär halva den tiden har Sverige också varit en arvsmonarki. I och med prinsessan Estelles födelse har vi en framtida regent.

Vår monarki är en viktig symbol för Sverige i omvärlden och något att känna stolthet över. I och med att monarkin står ovanför partipolitiken så kan kungen och kungafamiljen representera hela svenska folket.

Det finns de som hävdar att den konstitutionella monarkin är odemokratisk. Kritiken missar dock att monarkens, statschefens, uppgifter regleras i den demokratiskt beslutade grundlagen. Dessutom har Svenska kungahuset fortfarande starkt folkligt stöd. Folket väljer inte sin monark i direkta val, men gemene man vill fortfarande de facto ha kvar monarkin.

Monarkin vill kristdemokraterna behålla. Men det finns ett annat område vi vill förändra – vi vill öka skyddet för medborgarna från dålig lagstiftning genom att införa en författningsdomstol.

Svea rikes lagAllt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Demokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-02-27, Skånska Dagbladet 2014-02-27, Piteå tidningen 2014-02-27, Landskrona posten 2014-02-27, HD 2014-02-27, Kristdemokraten 2014-03-06


Dödshjälpsdebatten är återupplivad

december 19, 2013

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

förbönErfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17


Religionsfrihet bör prioriteras i svensk utrikespolitik

oktober 27, 2013

Var femte minut dödas en kristen någonstans i världen på grund av sin tro. Förföljelsen av kristna är inget nytt, men i och med de senaste årens utveckling i Mellanöstern och Nordafrika har läget förvärrats. Kristdemokraterna anser att religionsfriheten bör vara en prioriterad del av svensk utrikespolitik och att Sverige bör använda EU och det internationella samfundet för att ihärdigt lyfta religionsfrihetsfrågorna, skriver Tuve Skånberg och Emma Henriksson. 

I dag uppmärksammas internationella religionsfrihetens dag världen över. I ett land som Sverige där vi fritt kan utöva vilken religion vi vill, kanske en dag som denna går oss obemärkt förbi. Men faktum är att över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad, något som ibland får förödande konsekvenser.

Bristen på religionsfrihet gjorde sig tragiskt påmind i veckan när en koptisk kyrka attackerades under ett pågående bröllop i Egyptens huvudstad Kairo. Attentatet kostade fyra personer livet, en av dem en flicka på åtta år.

religionsförföljelseDetta är tyvärr inte en enskild händelse, det är bara den senaste i raden av attacker mot kristna i Egypten. Internationella medier rapporterade i somras om hur den koptiska påven Tawadros II ställde in alla sina mässor i rädsla för attacker och fick gömma sig på hemlig plats på grund av mordhot. I en ny rapport från Amnesty International kritiseras Egyptens säkerhetsstyrkor för att ha misslyckats med att skydda landets kopter från hämndattacker i somras. The Financial Times rapporterar att 16 människorättsgrupper varnat för den ökade hetsen mot kristna. Kopter har fått skulden av en del islamister för att ha drivit på att den förre presidenten Muhammad Mursi avsattes. Men även under tiden med Mursi vid makten förtrycktes kristna i Egypten, och situationen har inte förbättrats. Diskrimineringen har förstärkts ytterligare av att religiös tillhörighet skrivs ut på egyptiernas ID-brickor.

För två månader sedan publicerade SvD Brännpunkt en debattartikel där EU:s utrikeschef, Catherine Ashton, beskriver hur hon ser på EU:s möjligheter att bidra till stabiliteten i Egypten. Hon pekar ut sex åtgärder för återgång till demokrati i landet. Ashton understryker att Egypten behöver en konstitution som garanterar respekt för alla medborgare och en politisk process som omfattar hela befolkningen, ett civilt styre och fria val de närmaste månaderna. Hon betonar också vikten av att våldet, de godtyckliga gripandena, och andra former av trakasserier måste upphöra.

Catherine Ashton framhåller att EU ska fortsätta främja en sådan process, det är också något som vi välkomnar. Dock missar Ashton att betona vikten av religionsfrihet i en demokratisk process. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen.

I världens mest sekulariserade land åtnjuter vi i Sverige religionsfrihet utan att ens reflektera över att våra medmänniskor får sätta livet till för sin personliga tro. Vi vet att religionsfrihet tillsammans med fasta värden om människors okränkbara och absoluta värde är viktiga byggstenar i ett demokratiskt samhälle. Sverige har en god historia av att hjälpa och stå sida vid sida med länder som kämpar för att bli demokratiska samhällen. Vi måste stå upp för demokrati och religionsfrihet. Därför borde religionsfriheten också vara en mer prioriterad del av svensk utrikespolitik.

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot, ledamot i Konstitutionsutskottet, talesperson i frågor om religionsfrihet

EMMA HENRIKSSON (KD)

riksdagsledamot, gruppledare, talesperson i migrationsfrågor

Artikeln var publicerad i SvD 2013-10-27, HV 2014-01-24


%d bloggare gillar detta: