Regeringen investerar inte

september 26, 2015

Regeringen kallar sin budget för ”Investering i Sverige”. En titel som förpliktigar men frågan är vad egentligen regeringen investerar i.

Regeringen investerar åtminstone inte i fler jobb.

Faktum är att regeringens budget innehåller 40 miljarder i skattehöjningar varav hela 80 procent drabbar jobb och företagande. I ett läge där vi behöver satsa mer på jobben slår regeringen till med en skattesmäll på just jobben. Främst drabbas de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden där enkla jobb ofta är nyckeln in. Beslutet att försämra RUT-avdragen leder till att många av dessa enkla jobb slås ut.

Här kommer särskilt utrikes födda i kläm, som redan har svårt att få in en fot. Statistik visar att var tredje anställd i RUT-branschen är utrikes född, att nästan var tionde jobb för utomeuropeiskt födda kvinnor finns i RUT-företag. Regeringens budget slår också mot äldres möjlighet till arbete genom att löneskatten återinförs. I ett läge där arbetlivet bör förlängas gör regeringen tvärtom och förkortar det. Dessutom slår regeringens budget mot ungas jobb genom kraftigt höjd arbetsgivaravgift.

Magdalena Andersson (2)

Regeringen investerar åtminstone inte i ett stärkt civilsamhälle.

I en tid då behoven i vår omvärld är som allra störst slår regeringen mot hjälporganisationerna och det civila samhället. Regeringens beslut om att slopa gåvoavdraget innebär 250 miljoner mindre till hjälporganisationernas arbete för utsatta och behövande. När några organisationer själva berättar vad 250 miljoner kronor skulle kunna användas till blir det än mer uppenbart vilka dramatiska konsekvenser ett avskaffande får. Röda Korset skulle kunna ge mat som räcker i en månad till 3 246 753 personer i Syrien, Individuell Människohjälp skulle kunna lyfta fyra miljoner utsatta kvinnor i Indien ur extrem fattigdom och Plan Sverige skulle kunna stoppa en miljon barnäktenskap. Här blir det extra tydligt hur regeringens politik slår mot civilsamhället.

Regeringen investerar inte heller i en politik som stärker familjen.

Den lilla valfrihet som vårdnadsbidraget och en flexibel föräldraförsäkring utgör, tar nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet bort. I överförmyndaranda lägger nu regeringen förslag om att skrota vårdnadsbidraget och utöka tvångskvoteringen i föräldraförsäkringen. Men fler öronmärkta mamma-respektive pappamånader ökar knappast familjers möjlighet att klara vardagspusslet och möjliggöra mer tid för barnen. Sammantaget ger detta en bild av en budget som inte investerar i fler jobb, ett starkare civilsamhälle och starkare familjer. Mot detta kommer vi kristdemokrater ta strid.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2015-09-26


Får statsministern ljuga?

februari 3, 2015

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 


Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.


Var står Vänsterpartiet gällande politiskt våld?

mars 19, 2014

Den gångna helgen hölls en lång rad antirasistiska demonstrationer runt om i Sverige. De hölls med anledning av flera uppmärksammade incidenter där personer ur vit makt-miljön använt våld mot meningsmotståndare.  Fördömandena har varit entydiga från samtliga partier med säte i Sveriges riksdag. Kristdemokraternas inställning är tydlig: Politiskt motiverat våld är i en rättsstat alltid förkastligt och alltid ett hot mot demokratin.

Men vi har tyvärr ett riksdagsparti vars syn på politiskt våld inte verkar vara lika entydigt. Vänsterpartiet skriker högljutt när våldet kommer från rasisterna, men de är tysta när våldet kommer från de autonoma vänstergrupperna. Och mer än så, bland gräsrötter i Vänsterpartiet förekommer öppet stöd av våld från den utomparlamentariska vänstern. Förspelet till helgens manifestationer visar detta mycket tydligt.  Inför en av Ung Vänster arrangerad demonstration i Västerås aviserade Revolutionära Fronten, en gruppering som öppet använder och stöttar våldshandlingar mot meningsmotståndare, sin avsikt att delta. Ung Vänster fick av lokalradion frågan hur de såg på den saken och svarade att de inte avsåg att ”exkludera” Revolutionära Fronten. De till och med räknade med att de skulle bli skyddade av Revolutionära Frontens våld, om polisen inte skyddade dem tillräckligt.

Revolutionära FrontenDet här är inget unikt. I slutet av förra året uteslöts en medlem ur Vänsterpartiet efter att i media allt för ogenerat försvarat Revolutionära Fronten. Efterspelet blev inte, som man kunde tro, en intern debatt i Vänsterpartiet varför sådana personer alls var medlemmar. Istället dominerades efterspelet av vänsterpartistiska gräsrötters kritik mot sin partiledning. Man startade exempelvis twitter-uppropet #uteslutmigmed. Och i ett reportage av SVT menade flera ledande företrädare för ungdomsförbundet att de också hade sympatier med Revolutionära Fronten.

På frågan om Vänsterpartiet tar avstånd från våld svarar partiet jakande. Men det är uppenbart att partiet har en överslätande syn på våld när det utförs av person med en motivbild som ligger nära det egna partiet. När representanter för Vänsterpartiet helt öppet säger att de ska tåga tillsammans med en organisation som använder våld, terror och hot som arbetsredskap är partiledningen tysta. I vilket annat parti som helst, till och med i Sverigedemokraterna, hade det föranlett ett snabbt och tydligt agerande från partiet centralt. Så inte i Vänsterpartiet.

Man kan jämföra Vänsterpartiets, och kanske i synnerhet dess ungdomsförbunds, relation till Revolutionära Fronten med hur vänsternationalistiska partiet Sinn Fein på Nordirland har förhållit sig till IRA. Sinn Fein tog pliktskyldigast avstånd från att bruka våld, men gjorde ingenting i handling för att markera att sympatier med den ena parten skulle vara oförenlig med aktivt medlemskap i den andra. Sinn Fein blev i praktiken under lång tid den politiska grenen av Provisoriska IRA.

Den autonoma vänsterrörelsen betraktas av säkerhetspolisen som det största hotet mot vår demokrati. Vid en eventuell rödgrön valseger, är det sympatisörer till detta hot vi kommer få in i regeringskansliet? Vänsterpartiet har en hel del kvar att bevisa innan de kan sägas besitta en demokratisk trovärdighet.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-03-19, Ystads Allehanda 2014-03-26, Kristdemokraten 2014-03-27


Kristdemokraterna vill förnya och bevara grundlagen

februari 27, 2014

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Det står i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. Sverige har haft en grundlag sedan 1350-talet och regeringsformen från 1809 ersattes 27 februari 1974 av nuvarande regeringsform, som alltså idag firar 40 år. Kristdemokraterna slår vakt om regeringsformen – men vill också förnya den. Vi bevarar monarkin – och vi vill skydda medborgarnas intressen genom att införa en författningsdomstol.

När den nuvarande regeringsformen trädde i kraft 1974 blev kungen helt utan politisk makt och fick enbart symboliska uppgifter. Kungens makt har successivt minskat genom åren, men monarkens nytta som nationell samlande symbol och som ambassadör för svensk industri har inte det och går omöjligen att ersätta med en president – i synnerhet inte en president med så lite makt som den svenske kungen idag har. För den svenska ekonomin och statsfinanserna har monarkin ett mycket stort värde.

Sverige är en av världens äldsta monarkier och Kristdemokraterna menar att monarkin bör bevaras. Under ungefär halva den tiden har Sverige också varit en arvsmonarki. I och med prinsessan Estelles födelse har vi en framtida regent.

Vår monarki är en viktig symbol för Sverige i omvärlden och något att känna stolthet över. I och med att monarkin står ovanför partipolitiken så kan kungen och kungafamiljen representera hela svenska folket.

Det finns de som hävdar att den konstitutionella monarkin är odemokratisk. Kritiken missar dock att monarkens, statschefens, uppgifter regleras i den demokratiskt beslutade grundlagen. Dessutom har Svenska kungahuset fortfarande starkt folkligt stöd. Folket väljer inte sin monark i direkta val, men gemene man vill fortfarande de facto ha kvar monarkin.

Monarkin vill kristdemokraterna behålla. Men det finns ett annat område vi vill förändra – vi vill öka skyddet för medborgarna från dålig lagstiftning genom att införa en författningsdomstol.

Svea rikes lagAllt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Demokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-02-27, Skånska Dagbladet 2014-02-27, Piteå tidningen 2014-02-27, Landskrona posten 2014-02-27, HD 2014-02-27, Kristdemokraten 2014-03-06


Dödshjälpsdebatten är återupplivad

december 19, 2013

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

förbönErfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17


Religionsfrihet bör prioriteras i svensk utrikespolitik

oktober 27, 2013

Var femte minut dödas en kristen någonstans i världen på grund av sin tro. Förföljelsen av kristna är inget nytt, men i och med de senaste årens utveckling i Mellanöstern och Nordafrika har läget förvärrats. Kristdemokraterna anser att religionsfriheten bör vara en prioriterad del av svensk utrikespolitik och att Sverige bör använda EU och det internationella samfundet för att ihärdigt lyfta religionsfrihetsfrågorna, skriver Tuve Skånberg och Emma Henriksson. 

I dag uppmärksammas internationella religionsfrihetens dag världen över. I ett land som Sverige där vi fritt kan utöva vilken religion vi vill, kanske en dag som denna går oss obemärkt förbi. Men faktum är att över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad, något som ibland får förödande konsekvenser.

Bristen på religionsfrihet gjorde sig tragiskt påmind i veckan när en koptisk kyrka attackerades under ett pågående bröllop i Egyptens huvudstad Kairo. Attentatet kostade fyra personer livet, en av dem en flicka på åtta år.

religionsförföljelseDetta är tyvärr inte en enskild händelse, det är bara den senaste i raden av attacker mot kristna i Egypten. Internationella medier rapporterade i somras om hur den koptiska påven Tawadros II ställde in alla sina mässor i rädsla för attacker och fick gömma sig på hemlig plats på grund av mordhot. I en ny rapport från Amnesty International kritiseras Egyptens säkerhetsstyrkor för att ha misslyckats med att skydda landets kopter från hämndattacker i somras. The Financial Times rapporterar att 16 människorättsgrupper varnat för den ökade hetsen mot kristna. Kopter har fått skulden av en del islamister för att ha drivit på att den förre presidenten Muhammad Mursi avsattes. Men även under tiden med Mursi vid makten förtrycktes kristna i Egypten, och situationen har inte förbättrats. Diskrimineringen har förstärkts ytterligare av att religiös tillhörighet skrivs ut på egyptiernas ID-brickor.

För två månader sedan publicerade SvD Brännpunkt en debattartikel där EU:s utrikeschef, Catherine Ashton, beskriver hur hon ser på EU:s möjligheter att bidra till stabiliteten i Egypten. Hon pekar ut sex åtgärder för återgång till demokrati i landet. Ashton understryker att Egypten behöver en konstitution som garanterar respekt för alla medborgare och en politisk process som omfattar hela befolkningen, ett civilt styre och fria val de närmaste månaderna. Hon betonar också vikten av att våldet, de godtyckliga gripandena, och andra former av trakasserier måste upphöra.

Catherine Ashton framhåller att EU ska fortsätta främja en sådan process, det är också något som vi välkomnar. Dock missar Ashton att betona vikten av religionsfrihet i en demokratisk process. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen.

I världens mest sekulariserade land åtnjuter vi i Sverige religionsfrihet utan att ens reflektera över att våra medmänniskor får sätta livet till för sin personliga tro. Vi vet att religionsfrihet tillsammans med fasta värden om människors okränkbara och absoluta värde är viktiga byggstenar i ett demokratiskt samhälle. Sverige har en god historia av att hjälpa och stå sida vid sida med länder som kämpar för att bli demokratiska samhällen. Vi måste stå upp för demokrati och religionsfrihet. Därför borde religionsfriheten också vara en mer prioriterad del av svensk utrikespolitik.

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot, ledamot i Konstitutionsutskottet, talesperson i frågor om religionsfrihet

EMMA HENRIKSSON (KD)

riksdagsledamot, gruppledare, talesperson i migrationsfrågor

Artikeln var publicerad i SvD 2013-10-27, HV 2014-01-24


Tuve Skånberg blev troende – mot alla odds

september 23, 2013

Han växte upp som ”suddig” ateist. Men så läste han – först motsträvigt – Bibeln.
– Och jag insåg att det som stod där ju var sant, att det stämde, säger Tuve Skånberg.

Det var i ungdomen inte mycket som talade för att den i dag 57-årige pastorn, teologie doktorn, riksdagsledamoten, direktorn – för att nu bara saxa något ur hans omfångsrika CV – skulle bli troende. Oddsen för en sådan utveckling måste i själva verket ha varit skyhöga. För i föräldrahemmet i Lyckeby, halvannan mil öster om örlogsstaden Karlskrona, fanns ingen större plats för Gud, även om han någon enstaka gång fick vara med på ett hörn.
– Pappa tyckte om att gå i kyrkan på julottan och till påsk. Det hade han väl fått från min farfar, som var kantor i Oskarsström. Fast han gick inte dit av religiösa skäl, utan helt enkelt bara därför att han kunde spela. Men min mamma var helt sekulariserad, säger Tuve Skånberg, sommarledigt avslappnad vid fikabordet hemma på Skillinge, det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.
Julottorna i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia tyckte Tuve Skånberg bara var tråkiga och de gav ingen mersmak. Hela kristendomen var – i likhet med prästen – svart. Och inte blev bilden mycket glättigare när husets näst yngste son skickades till söndagsskolan:
– Jag fick en ängel med glitter på. Det räckte för att avskräcka mig, så det blev bara en gång.
Konfirmation blev det, i alla fall. Tuve Skånberg berättar att han på lägret i Bräkne-Hoby fick en del kunskaper som ”i alla fall inte kunde skada”. Trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen fångade hans uppmärksamhet.
– I övrigt var jag mest intresserad av flickorna, säger han.

Tuve Skånberg 2101, foto Annica Skenberg1970 briserade dock inget mindre än en bomb i det Skånbergska hemmet. Yngste sonen Svante kom hem och förkunnade att han hade blivit frälst i EFS. Stor förvirring uppstod. Frälst – vad innebär det? Ingen visste.
– Jag fick uppdraget att tala honom till rätta och få honom att inse hur dumt detta var, säger den ett och ett halvt år äldre brodern.
Projektet misslyckades, men familjen kunde ändå notera en viss – om än liten – förändring till det bättre.
– Han torkade disken. Och det räckte för att vi skulle förundras.
Så blev det dags för militärtjänstgöring, vilket för Tuve Skånbergs del innebar 13 månader i kustartilleriets uniform. En del av den tiden var han placerad i Fårösund. Lillebror Svante tyckte att bibelstudium kunde vara en lämplig sysselsättning för en som låg i lumpen, och stack därför Nya Testamentet i händerna på sin högst ointresserade och ateistiske bror.
– Men jag läste ändå, mycket för att kunna tillbakavisa Svante. Så där satt jag i ett litet rum i Fårösund, med Bibeln i ena handen och tio starköl på kylning ute i snön, eftersom det skulle vara fest på kvällen, berättar Tuve Skånberg.

Först gick han i genom Nya Testa­mentet. Sedan hela Bibeln, från pärm till pärm – först en gång, sedan en gång till… och då hände något.
– Jag tänkte: Tänk om jag har missat något som Svante har funnit? Tänk om Jesus inte är som jag har föreställt mig? Tänk om Gud finns och om Svante har rätt?
Han fortsätter:
– Och för första gången bad jag. Jag bad: Gud, om du finns, vill jag ha kontakt med dig. Där började så sakteliga en dialog med Gud. Innan hade jag väl mest talat med mig själv, men sedan tog Gud över den inre dialogen och blev en ledning, en god röst.
Omvändelsen var inte plötslig och dramatisk. Snarare var det en årslång process, som slutade i en insikt som han också beslutade sig för att bejaka:
– Jag insåg att detta är sant, att det stämmer.

Den 1 mars 1975 är ett datum av särskild betydelse för Tuve Skån­berg. Efter att ha festat kvällen innan, slog han för första gången i sitt liv upp predikoturerna i husorganet, Blekinge Läns Tidning. Där läste han att riksevangelist Berthil Paulsson (1911-2008) skulle tala i Marie­dalskyrkan, då Missions­kyrkan, numera en del av Equmenia­kyrkan.
– Jag gick dit. Det var nog 200 människor där, men det var som om han talade direkt till mig.
Efter att ha presenterat sig blev den då 19-årige Lyckebypojken väl omhändertagen av kyrkan, och engagerades som hjälplärare åt konfirmanderna. Skriftlärd var han ju – det hade bibelstudierna i Fårösund borgat för. Därtill hade han en historia som fångade ungdomarna.
Det hela gick så bra att han sedan fick vara konfirmations­lärare på ett läger i Halland, något som kom att förändra hela hans liv. För det första mötte han Eva, flickan från Småland, som sedan 35 år tillbaka är hans hustru, för det andra tackade han ja till jobbet som ungdomsledare i Hestra, Evas hemort. Tillbaka hos föräldrarna berättade han om både flicka och ungdomsledar­jobb. Det senare var inte populärt.
– De grät, berättar Tuve Skån­berg.

Med frälsningen – som han beskriver som ett i grunden medvetet beslut efter en längre tids bearbetning, då allt successivt klarnade – kom också insikten att han skulle förkunna. Därmed övergav han planerna på medicinstudier och i stället blev det teologi i Lund, något som inte alls togs väl emot av föräldrarna.
– De hade till nöds kunnat förlika sig med tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan, men nu kom jag och sa att jag ville bli pastor i Missionskyrkan, berättar Tuve Skånberg.
– Ja, så blev de ledsna igen, för frikyrkan var det värsta de kunde tänka sig.

1980 var de relativt nygifta makarna Skånberg klara med sina respektive utbildningar i Lund, han med sin teol. kand. och hon med sin socionomexamen. Den unge teologen ordinerades i Stockholm samma år och därefter blev det pastorstjänst i Kiruna, den då inte bara nordligaste, utan även minsta, missionsförsamlingen med bara 15 aktiva medlemmar.
Men den växte och pastor Skånberg insåg att han passade som pionjär. Så föll blicken på Skåne och Skillinge, som väl svarade till makarnas vision om en plats med få kristna.
Och för att göra en lång historia kort: Baptistkyrkan, Örebro­missionens lokala församling och Missionskyrkan gick samman och blev Simrishamns­bygd­ens frikyrkoförsamling – numera känt som Skillinge missionshus – och Tuve Skånberg blev pastor på halvtid 1986.
– Heltid fanns inte ekonomiskt utrymme för, så resterande halvtid jobbade jag som sjukvårds­biträde, berättar han.

Numera fungerar Tuve Skånberg som andrepastor och predikar en till två gånger i månaden. Förste­pastor är Kalle Spetz.
– Jag ville gärna koppla av med något på mina lediga måndagar, så det blev början till forskarstudierna, säger han som en förklaring till varför han 2003 blev teologie doktor i Lund, på avhandlingen Glömda Gudstecken.

Den kristna tron förde honom också in i politiken. Han var visserligen medlem, men inte särskilt aktiv, då han fick frågan om han ville kandidera för KD till riksdagsvalet 1991. Han tackade nej, men frågan kom tillbaka. Han åkte till Stockholm och samtalade där med FP-riksdagsmannen Jan-Erik Wikström. Hans ord, att riksdagen behöver fler kristna avgjorde saken – och resten är historia. Med sina hittills sammanlagt 18 år är Tuve Skånberg den tionde äldsta ledamoten i tjänst i Sveriges högsta beslutande församling.

Men hur kan han argumentera för sin sak i det sekulariserade Sverige, som han själv beskriver som ”ett land med brist på etisk kompass”?
– Att diskutera politik i religiösa termer går inte och att hänvisa till Bibeln skulle bara vara kontraproduktivt. Budordet: Du ska inte dräpa är inget argument som bär i till exempel abortfrågan. Däremot kan man hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger han och fortsätter:
– Jag måste överväga hur mina ord blir så konstruktiva som möjligt. Ateistens grundläggande värderingar sammanfaller ofta med den kristna trons och jag har inga problem med människor med annan livsåskådning, bara vi drar åt samma håll, säger Tuve Skånberg, mannen som en gång var ateist, men som kom fram till en helt annan övertygelse, att Bibeln är sann.
– Jag blev klar över att Jesus är Guds son, den han säger sig vara. Han blev min Frälsare, inte bara någons frälsare i allmänhet. Och Gud gick från att vara en teori till en personlig Gud som jag dag­ligen talar med, säger han.

Annica Skenberg

Artikeln var publicerad i Världen idag 2013-09-23


Kristendomen och välfärdsstaten

mars 25, 2013

Nyligen publicerades World Economic Forum’s jämlikhetsrapport 2012. Där rankades 135 länder utifrån olika jämställdhetskriterier. Island intar främsta position, följt av Finland, Norge och Sverige. Danmark placeras som sjua efter Irland och Nya Zeeland. Sist placeras Pakistan och Yemen.

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

nordiskaflaggorEn orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28


Dags för en författningsdomstol

mars 3, 2013

Allt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter.

Just nu förbereder Island en lagstiftning för att med kinesisk teknik censurera internet från porr. För att i Sverige försäkra oss mot en sådan tänkt lagstiftning skulle en författningsdomstol behövas. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Tyska författningsdomstolenDemokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

1. Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

2. Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

3. Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

4. Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

TUVE SKÅNBERG (KD)

ledamot av konstitutionsutskottet

CAROLINE SZYBER (KD)

ledamot av justitieutskottet

OTTO VON ARNOLD (KD)

ledamot av civilutskottet

artikelförfattarna är riksdagsledamöter och medlemmar i Kristdemokraternas lagkommitté

Artikeln var publicerad på SvD Brännpunkt 2013-03-03

Artikeln rapporterades i SR Ekot 2013-03-03, och av DN 2013-03-03,  Aftonbladet 2013-03-03, SvD 2013-03-03, SVT-text 2013-03-03, och kommenterades på ledarplats i  Norrköpings tidningar 2013-03-04, i Västervikstidningen 2013-03-06, i Barometern 2013-03-06


Inga fler stoppade julavslutningar

januari 13, 2013

Nu har det hänt igen. En skola i Skövde har anmälts till Skolinspektionen sedan elever på lågstadiet innan jul besökt en kyrka. Enligt lokala medier skulle de ha ”sjungit psalmer” där. Även ”bibelord” hade förekommit. Skolinspektionens jurist kräver nu in ett svar från kommunen med besked om det verkligen förekommit ”konfessionella inslag” i julavslutningen. 

Man tar sig för pannan. Är det vårt Sverige som detta händer i, och inte i kalla krigets Sovjet eller Albanien?

Sker detta av omsorg om troende från andra religioner? Knappast. Jag hör ingen företrädare för de stora världsreligio­nerna säga sig vara kränkt av att vi firar svenska traditioner. Snarast tvärtom. Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen. Debatten verkar snarare drivas av aggressiva ateister, värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med konstruerade resonemang om att personer med annan religion borde känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna traditioner.

KyrkaLåt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmer och julhälsningar faktiskt skulle ha rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, skulle känna sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av behöva höra sånger som ’Stilla natt’ eller ’Härlig är jorden’, eller att möta begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka en sådan reaktion? Bör rektorer och lärare verkligen anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligen, möjligen skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att använda? Eller böcker som man får citera?

Kristdemokraterna menar att det bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte den sorts ’tolerans’ som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör. Och vi har all rätt att förvalta och vara stolta över vårt arv och bakgrund.

Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i barnens intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gränsen till farligt. Objektivitet, om än välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande.

När nu skolor i dag blir anmälda och somliga därför avstår från ­traditionella skolavslutningar i kyrkan – trots att både barn, föräldrar och rektorer föredrar dem – måste lagen förändras. Därför vill vi Kristdemokrater ändra ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av ­kristendomen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2013-01-11, Norra Skåne 2013-01-11, Hemmets Vän 2013-01-17, Gefle Dagblad 2013-01-20, Katrineholmskuriren 2013-01-24,


Gör hemundervisning möjlig

december 13, 2012

På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!

I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

Fostra barnSverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.

Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.

Hemundervisning omskrivs iflera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.

I en studieav Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.

Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot,

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot,

Magnus Göransson, barnläkare,

Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2012-12-13


Regeringen vill utreda barnkonventionen

oktober 31, 2012

Regeringen har kommit överens om att utreda vad som talar för, och vad som talar emot, att göra barnkonventionen till svensk lag. Kristdemokraterna har drivit frågan om att inkorporera Barnkonventionen under lång tid. Frågan om barns rättigheter måste bli en prioriterad fråga.

Men vi vet att det fortfarande finns brister i hur barn kommer till tals och hur de får skydd och stöd. För en tid sedan samlade Unicef in exempel på de undanflykter som används för att inte ge barn deras rättigheter. BRIS samtalar dagligen med barn som berättar om hur deras rättigheter kränks. Och Rädda Barnen kartlägger barns rädslor som i hög grad skulle kunna undvikas om vuxensamhället lyssnade till barn.

Vi kristdemokrater menar att barns rättigheter bör stärkas ytterligare och därför bör konventionen bli en del av svensk lag. Barnfrågorna behöver sättas högt upp på den politiska agendan. Mycket talar för att en starkare juridisk ställning för Barnkonventionen skulle uppmärksamma barns rättigheter och leda till ett starkare skydd. Erfarenheterna från Norge, som gjorde konventionen till norsk lag 2003, pekar i den riktningen.

Vår övertygelse är att Sverige kan göra mycket bättre. Barn har särskilda rättigheter och behöver särskilt skydd för att de är just barn. Om deras rättigheter sätts högre på den politiska dagordningen och Barnkonventionen blir en del av svensk lag skulle det leda till ett starkare skydd.

MARIA LARSSON (KD)

Barn- och äldreminister

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2012-10-31


Snedvriden bild av det republikanska partiet

september 12, 2012

Svenska journalister har fel när de rapporterar om det republikanska partiets inställning i abortfrågan. Frågan är om reportrarna omedvetet eller medvetet förvränger fakta, skriver Per Ewert, Claphaminstitutet, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD.

Både republikanerna och demokraterna har nu hållit sina partikonvent, och höstens valrörelse sätter därmed igång på allvar. Svenska journalister i tidningar och etermedier – exempelvis Aftonbladet, Svenska Dagbladet eller P1:s Godmorgon Världen – har gett alarmerande rapporter från republikanernas konvent, med redogörelser om att republikanska partiet har antagit ”en ny formulering i sitt partiprogram”, som innehåller ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”.

Det är bara ett problem med rapporteringen: den är faktamässigt inkorrekt. Det republikanska partiet har sedan 2004 haft nästan identiska texter om aborter i sin valplattform, och de fortsätter samma linje även i år. Det handlar inte – som de svenska medierna rapporterar – om några nya förbudskrav.

Det är självfallet lättare för en journalist att få stor uppmärksamhet om man presenterar något som en omvälvande nyhet. Om man enbart rapporterar att ett parti antagit samma dokument som tidigare blir rubrikerna mindre. Men lockelsen av att presentera en kittlande nyhet får aldrig överstiga journalistens uppdrag att förmedla sanningen.

För om nu republikanerna haft makten över både presidentposten och kongressen under flertalet år sedan 2004, hur är det då möjligt att USA fortfarande har fri abort om partiet velat införa ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”? Svaret är enkelt: därför att det inte är det som partiet föreslår.

Det som republikanerna skriver i sin valplattform är – precis som tidigare – att man lutar sig mot USA:s självständighetsförklaring som slår fast att varje människa äger rätt till liv. Detta vill man förtydliga till att även ”det ofödda barnet har en grundläggande rätt till liv som inte får kränkas”. Denna inställning är den som gäller exempelvis i vårt södra grannland Tyskland, där ofödda människors liv är skyddat i grundlagen, men där riksdagen ändå har makt att tillåta aborter under den första tredjedelen av graviditeten. Tyskland har på detta sätt slagit fast ett högt moraliskt mål från statens sida, men en pragmatisk öppenhet för att aborter ändå kan utföras under första delen av graviditeten. Det är också en sådan skrivning som republikanerna föreslår, och har föreslagit under ett flertal år.

Ingenstans i dokumentet sägs något om de situationer som återgivits i svenska medier, om att man skulle vilja förbjuda aborter efter våldtäkt eller incest. Republikanerna uttrycker dock skarp kritik mot två former av abort, som man uttryckligen vill förbjuda: könsselektiva aborter, och aborter av foster som utvecklats så långt att de kan uppleva smärta.

Allt detta torde för de allra flesta framstå som tämligen oproblematiskt. Motståndet mot flickaborter och mycket sena aborter är ju väl etablerat även här i Sverige och Europa. Även om den svenska abortgränsen sätts sent med Europeiska mått mätt är vi ändå långt restriktivare än vissa amerikanska delstater, som tillåter abort i mycket sena faser av graviditeten.

Även när det gäller könsselektiva aborter ligger den svenska linjen tydlig. Vi kritiserar regelmässigt flickaborter i exempelvis Kina och Indien, och Europarådet antog ifjol en resolution som slog fast att Europas stater anmodas att förbjuda könsselektiva aborter. Svenska ledamöter från hela det politiska spektrat röstade också för denna resolution. Den republikanska inställningen är sålunda väl grundad även i vårt land.

Sammantaget är den svenska medierapporteringen i denna fråga gravt vilseledande, och svenska nyhetskonsumenter får en snedvriden bild av det republikanska partiets inställning på temat människovärde och aborter. Kanske är den osanna rapporteringen avsiktlig. Det vore mycket allvarligt i sig. Kanske är den helt enkelt bara resultatet av att journalister omedvetet låter sina egna värderingar förvränga och nedvärdera företeelser i andra länder och kulturer som man personligen ogillar. Kanske är det ännu allvarligare. Fadäsen kring republikanernas valplattform utgör i vilketdera fallet en nödvändig hemläxa för svenska journalister och nyhetsredaktioner.

PER EWERT

informationssekreterare vid Claphaminstitutet

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i SvD 2012-09-12


Avslutning i kyrkan är både välkommet och ofarligt

juni 4, 2012

Lika säkert som att sommaren är här är också att debatten om skolavslutning i kyrkan återigen uppstår.

Det är tråkigt att elevers och föräldrars enkla önskan om att bevara en vacker och högtidlig tradition hamnar i centrum för en proffstyckardebatt om utökad sekularisering. Lite sunt förnuft skulle inte skada.

Strax innan jul satte statsminister Fredrik Reinfeldt ner foten på riksdagens frågestund i frågan om skolavslutningar ska få firas i kyrkan eller inte. Detta efter att Skolverket i sina luddiga direktiv skapat förvirring hos landets rektorer. Statsministerns svar var tydligt; Det finns inga problem alls med att hålla skolavslutningar i kyrkan om man så vill. Beslutet får fattas av den enskilda skolans rektor.

Faktum är att majoriteten av föräldrar och elever, oavsett tro och ursprung, inte ser något konstigt i att fira skolavslutningar i kyrkan. Det är utan tvekan ett problem och en debatt som existerar ovanför deras huvuden och engagerar diverse proffstyckare från alla håll. I debatten är det tydligt att religionsföraktet sällan har varit så utbrett och ökad sekularisering verkar vara den självklara lösningen på en mängd samhällsproblem. Ingenting verkar dessutom vara så farligt som att bevara våra egna kristna traditioner.

Oavsett om man är troende eller inte kan man inte förneka att religionen har haft stor historisk inverkan på framväxten av vårt moderna samhälle och de värderingar som här råder. Sveriges kristna historia avspeglas i dag i såväl grundlag, rådande normer och våra årliga traditioner.

Parallellt med detta har vi genom vår öppenhet mot om-världen och andra kulturer fått en stor blandning av religioner och aktiva religionsutövare i Sverige. Vårt samhälle är i dag baserat på både frihet och tolerans där religion, oavsett trosinriktning, har stor betydelse i många människors vardag.

Många gånger ses ökad sekularisering som en enkel väg att gå för att hantera såväl mångkulturalism som motsättningar mellan yttrandefrihet och religionsfrihet. Men den enkla vägen är sällan den rätta. Ökad sekularisering begränsar inte bara våra individuella mänskliga rättigheter utan skapar även ett värdelöst samhälle där pragmatism får styra över bevarandet av normer och kulturvärden. Religionen har haft, och har fortfarande, en stor inverkan på vår kultur, våra värderingar och vår lagstiftning. Ett samhälle utan värderingar, och en levande diskussion utifrån desamma, blir både principlöst och kallt. Överallt i vårt land finns det elever och föräldrar som, oavsett tro, ser något högtidligt och vackert med att avsluta vårterminen i kyrkan, sjungande ”Den blomstertid nu kommer” och få visdomsord och lyckönskningar om en solig sommar av prästen. En vacker tradition som de flesta vill värna om samtidigt som vi inte kan förneka den historia vi har.

Låt oss inte göra det krångligare än så.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Blekinge Läns Tidning 2012-06-04, Östran 2012-06-04, Kristianstadsbladet 2012-06-05, NWT 2012-06-05


MP- förbjud inte elevernas fria val

maj 21, 2012

Miljöpartiet brottas just nu med frågan om de vill förbjuda skolor att drivas som aktiebolag med vinstsyfte. Miljöpartiet vill i dag gärna framstå som ett modernt parti, men om kongressen i slutet på maj röstar igenom förslaget kommer partiet att gå decennier tillbaka i historien.

Vänsterpartiet står redan i dag fast övertygade om att vinster i skolan ska förbjudas. Skulle Miljöpartiet ansluta sig till den linjen har vi två partier i en kommande potentiell röd-grön regering som allvarligt hotar svenska elevers valfrihet.

Kristdemokraterna anser att friskolor är en självklar och viktig del av det svenska skolväsendet. Friskolorna har medverkat till en positiv utveckling av pedagogisk förnyelse och samtidigt skapat en bredd av valalternativ för eleverna. 16 procent av Sveriges elever i grund- och gymnasieskolan går i dag i en friskola. Valfriheten det har skapat och möjligheten för varje elev att hitta en skola som passar just honom eller henne är något vi ska värna. Föräldrarna till barn som går i friskolor är dessutom överlag mer nöjda med sina barns skola än föräldrar vars barn går i kommunala skolor, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

Varför är det provocerande med vinster? Självklart är vinst i skolan inget mål i sig. Men vinsten är en förutsättning för att kunna driva skolor på annat sätt än i kommunal regi. Mångfalden behövs för att vi ska få kvalitet och utveckling inom skolväsendet. När vi avskaffade apoteksmonopolet fick vi plötsligt många fler apotek. Tydligen fanns det företag som såg möjligheter att göra vinster, som det statliga apoteksbolaget inte såg. Likadant är det med friskolorna. Ingen startar företag och tar risker om man inte har möjlighet att få det hela att gå runt. Utbildningsföretagen som driver friskolor i dag har inte bara hjälpt till att utveckla sin egen verksamhet, utan utmanar även den kommunala skolan att vässa sig ytterligare. De privata aktörerna skapar undervisning som är efterfrågad av eleverna – helt enkelt därför att de annars inte kan driva skolan vidare.

Bilden av att alla skolföretag är stora koncerner med enorma vinster är djupt missvisande. Endast två procent av skolföretagen driver fler än fyra skolor. En stor majoritet – 86 procent – är i stället företag som endast bedriver en skola, enligt uppgifterfrån Dagens Samhälle.

När andra branscher ska utvecklas, till exempel miljöteknikbranschen, så välkomnas nya företag. Varför kräver inte Miljöpartiet att vinster ska förbjudas där, även de får ju statligt stöd? Och hur är det med vinsterna för tandläkare eller vårdcentraler? Låt oss säga som det är – problemet sitter inte i vinsterna, utan i kvalitetskontrollen av skolorna, oavsett driftsform.

Att förbjuda vissa driftsformer löser därför inte problemet. De privata aktörerna i skolan i dag är underkastade precis samma regelverk som kommunala skolor och utsätts för samma noggranna granskning. Att Miljöpartiet nu väljer att rikta in sig på just vinsterna som lösningen på problemet i skolan, är oroväckande inför framtiden.

Skulle Miljöpartiets kongress besluta om att förbjuda vinster i skolan är det en tydlig signal till både väljare och företag för vad som väntar om man lägger en röst på dem. I dag handlar det om skolans vinster, men vad hindrar Miljöpartiet från att förbjuda vinster i fler branscher?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2012-05-21


Hemundervisning har blivit kriminellt

maj 15, 2012

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14


Kristdemokraterna inför partiledarbyte

januari 29, 2012

Behövs verkligen Kristdemokraterna? Jag blev invald i riksdagen för Kristdemokraterna 1991, och sedan dess har min övertygelse vuxit att partiet är en omistlig röst i svensk politik. Inget annat parti tar så konsekvent ställning för de små och naturliga gemenskaperna som familjen, för våra barns och ungas uppväxtvillkor, för en bärande kristen etik i samhällsbygget, för ett socialt ansvarskännande, för våra äldres goda villkor, för ett förvaltarskap inte bara om rikets finanser utan också om de naturresurser och den miljö vi fått att förvalta, liksom för ett gott företagsklimat som kan generera välfärd. Om olyckan är framme i valet 2014 och KD skulle hamna utanför riksdagen, skulle Sverige sakna de värden och värderingar som Kristdemokraterna bygger sin politik på.

Men vi kan också se tecknen att en valseger i EU-val och riksdagsval 2014 inte alls är självklar. De senaste valresultaten talar sitt tydliga språk. KD har i de fem senaste valen, till riksdag och EU, backat med mellan 15 och 27 procent vid varje val. Partiets nuvarande siffror i opinionsundersökningarna visar att endast en av fyra väljare från valet 1998 är kvar.

Göran Hägglund har många förtjänster. Han är en kunnig och påläst politiker, trevlig, vänlig, rolig och uppskattad i undersökningar långt utanför partiets väljare. Men efter hans snart 8 år som partiledare kan konstateras att med trenden under hans ledning riskerar partiet att åka ur riksdagen 2014. Tydligen är hans ledarskap för svagt och hans visioner för otydliga. KD behöver någon som kan entusiasmera, leda partiet och sina närmaste medarbetare, och övertyga väljarna på ett annat sätt än vad som har skett de fem senaste valen.

Partiet saknar inte goda alternativa namn till posten som ny partiledare. Mats Odell, Acko Ankarberg Johansson, Bengt Germundsson, Stefan Attefall, Maria Larsson och Ebba Busch har alla med goda skäl sina förespråkare. Höstens och vinterns debatt om partiledarfrågan inom KD, och nomineringarna till valberedningen, har visat att Mats Odell har störst stöd bland dessa. Han ensam har nominerats som ett alternativ till Göran Hägglund av flera av partiets distrikt och av partiets ungdomsförbund, studentförbund, och seniorförbundets ledning. Han framstår som den som bäst kan samla och ena partiet, med sitt inkluderande ledarskap.

Till Mats Odells förtjänst kan nämnas att han är erfaren, kunnig och rotad i den folkrörelse som partiet är. Med sin bakgrund av studier i ekonomi vid Stockholms universitet har han i många år varit partiets ekonomiske talesman, och har varit kommunikationsminister 1991-94 och kommun- och finansmarkandsminister 2006-2010. Han har varit riksdagsledamot sedan 1991, medlem av KD:s partistyrelse sedan 1988, och han ledde ungdomsförbundet 1973-81. Idag är han gruppledare för KD:s riksdagsgrupp och ordförande i riksdagens näringsutskott.

Över partigränserna ses han som en duktig och slagfärdig debattör, skicklig förhandlare och duktig ledare, inte minst med erfarenhet som familjeföretagare inom vård- och omsorg.

Varje partiledarbyte är vanskligt; somliga växer med uppdraget, andra krossas under pressen, någon bleknar bort. Med Mats Odell som partiledare skulle KD få den mest beprövade, aktade och erfarne politikern i partiets led, en god arvtagare till Alf Svenssons gärning.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Hemmets vän 2012-01-26,  Blekinge Läns Tidning 2012-01-27, Kristianstadsbladet 2012-01-27,  Piteå tidningen 2012-01-28, Nerikes Allehanda 2012-01-28


Lär av historien angående hotet från Iran

december 12, 2011

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden ”Fred i vår tid”.

Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Tuve Skånberg (KD) riksdagsledamot

John-Gunnar Forsberg, professor em. Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-12-09


Vi behöver en ny partiledare

oktober 1, 2011

Kristdemokraterna är en omistlig röst i svensk politik. Inget annat parti tar så konsekvent ställning för de små och naturliga gemenskaperna som familjen, för våra barns och ungas uppväxtvillkor, för en bärande etik i samhällsbygget, för ett socialt ansvarskännande, för våra äldres goda villkor, för ett förvaltarskap inte bara om rikets finanser utan också om de naturresurser och den miljö vi fått att förvalta, liksom för ett gott företagsklimat som kan generera välfärd.

Vi är övertygade om att Sverige skulle sakna de värden och värderingar som Kristdemokraterna bygger sin politik på, om olyckan var framme i valet 2014 och partiet hamnade utanför riksdagen.

Men vi kan också se tecknen att en valseger i EU-val och riksdagsval 2014 inte alls är självklar. Opinionsmätningar kommer och går, och på dem ensamma kan man inte bygga en politisk analys och framförhållning. Men de senaste valresultaten talar sitt tydliga språk.

2002 gav riksdagsvalet 9,1 procent, jämfört med 11,8 procent i valet 1998. Också i det efterföljande EU-valet 2004 minskade partiet; en minskning som sedan fortsatte vid nästa EU-val och i riksdagsvalen 2006 och 2010 , när partiet fick 6,6 procent respektive 5,6 procent. KD har i de fem senaste valen backat med mellan 15 och 27 procent vid varje val. Partiets nuvarande siffror i opinionsundersökningarna visar att endast en av tre väljare från valet 1998 är kvar.

För att säkerställa att Kristdemokraternas röst inte saknas i riksdag och regering efter 2014 är det enligt vår mening uppenbart att vi bör lära av exemplen från andra partier som förlorade i valet 2010, och som nu kommer att möta väljarna med nya partiledare.

Socialdemokraternas slutna process är ingen väg att följa, medan såväl Centerpartiet som Miljöpartiet lyckades få en tydlighet och en demokratisk förankring, som imponerade, attraherade och visade väg. Vi menar därför att Kristdemokraterna fram till sitt nästa riksting 28 januari, då partiledare ska väljas, bör ha en öppen och genomskinlig valprocess, där flera kandidater får göra turnéer i landet och presentera sig och sin politiska vilja för såväl lokalavdelningar som medierna.

Den tid är sedan länge förbi då Henry Ford kunde säga: ”Du kan välja en Ford i vilken färg du vill, bara den är svart.”

MALIN APPELGREN

kommunalråd, Solna

AMANDA AGESTAV

fd riksdagsledamot, Västerås

MAGDA AYOUB

fd riksdagsledamot, Stockholm

HARALD BERGSTRÖM

fd riksdagsledamot, Alvesta

ANDREAS CARLSON

riksdagsledamot, Mullsjö

KJELL ELDENSJÖ

fd riksdagsledamot, Stockholm

ANNELIE ENOCHSON

riksdagsledamot, Göteborg

LEIF HALLBERG

partistyrelsen och seniorförbundets ordf.

EVA JOHNSSON

fd riksdagsledamot, Växjö

ALWA LARSSON

fd riksdagsledamot, Höör

TORSTEN LARSSON

fd kommunstyrelsens ordförande, Vansbro

ANNA-KARIN KLOMP

partistyrelsen, Uppsala

JESSICA NYBERG

kommunalråd, Lidingö

MIKAEL OSCARSSON

riksdagsledamot, Uppsala

TUVE SKÅNBERG

riksdagsledamot, Skillinge

LARS SVENSK

fd riksdagsledamot, Söderfors

ROLAND UTBULT

riksdagsledamot, Uddevalla

ERLING WÄLIVAARA

fd riksdagsledamot, Luleå

ROLF ÅBJÖRNSSON

fd riksdagsledamot, Stockholm

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2011-10-01


%d bloggare gillar detta: