Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.

Annonser

Stor förföljelse av kristna i världen

februari 6, 2014

Enligt en ny studie av Pew Forum finns det en förhöjd hotbild mot religiösa i vårt land. Det är oroande att religionsfriheten krackelerar. På fem år har det index, SHI, som mäter socialt religiös hotbild ökat från 0,7 till 4,2 vilket innebär att Sverige nu ligger i näst högsta kategorin, där även länder som Iran, Libyen och Saudiarabien befinner sig.

Brinnande kyrka i EgyptenVälkänd är situationen för judarna i Malmö som känner sig alltmer trängda, för muslimer med hakkors ritade på moskéer, men även attityden mot kristna har hårdnat i Sverige. Ett exempel är den debatt som uppstod i samband med utnämningen av Elisabeth Svantesson till minister. Samfundsminister Stefan Attefall är bekymrad och vädjar till allmänheten att i sin vardag visa civilkurage och stå upp för religionsfriheten.

80 procent av världens religionsförföljelse riktar sig mot de kristna. Flera beräkningar visar att 100-200 miljoner kristna lever under förföljelseliknande förhållanden. En miljon har till och med dödats för sin kristna tro under det senaste decenniet, i genomsnitt 100 000 per år. Antalet varierar år från år, är svårt att beräkna exakt men är helt klart betydande.

Att religionsfriheten är hårt beskuren framgår av Open Doors (OD) nya rankinglista över de länder där förföljelsen av de kristna är som värst, World Watch List 2014 (WWL). OD är en internationell kristen organisation vars Sverigekontor ger ut en tidning på svenska om förföljelsen. Västeuropa, Ryssland, Australien och Amerika med undantag för Colombia har hittills klarat sig undan en plats på 50-listan. Betydligt värre ser situationen ut i kommunistiska, postkommunistiska och islamdominerade länder. Geografiskt sträcker sig ”förföljelsebältet” från östra och södra Asien via Mellanöstern till Afrikas norra och centrala delar.

Som ledstjärna har OD kristen tro, och artikel 18 i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Alla som vill ska ha ”rätt att byta religion eller tro” och ha frihet att öppet visa den.

För tolfte året i rad toppas listan av Nordkorea. ”Den gudsliknande dyrkan som gäller ledaren Kim Jong-Un och hans företrädare lämnar inget utrymme för någon annan religion” skriver OD ”och kristna förtrycks i alla avseenden på ett sätt man inte kan föreställa sig.” Omkring 60 000 kristna är fångar i landets arbetsläger. För sex år sedan låg Kina på ”tio-i-topplistan”, men där har situationen förbättrats till 37:e plats med allt fler kristna, i år 85 miljoner.

Efter Nordkorea listas tolv länder, där islam är dominerande och förföljelsen extrem: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran, Yemen, Sudan, Eritrea och Libyen. I Somalia lever den kristna minoriteten under svårt förtryck. Muslimska ledare och regeringen understryker att det inte finns plats för dem i detta muslimska land och 2013 dödades tio av en islamistgrupp. I Syrien mördas kristna systematiskt. Kyrkor, nunnekloster och barnhem har bränts ner. Även från Irak och flertalet andra islamdominerade länder rapporteras om svår förföljelse. De som kan emigrerar. Det pågår en etnisk rensning på kristna i Mellanöstern.

Hur kan då förföljelsen stoppas? Open Doors metoder är att distribuera biblar, utveckla kristet ledarskap och be för de förföljda. Andra vägar kan vara att knyta Sveriges och andra västländers bistånd till hur religionsfriheten i mottagarländerna efterlevs. Sverige måste internationellt ta ett större ansvar att kritisera religionsförföljelse.

Carl Anders Breitholtz, civilekonom, ordf. i Organization for the Persecuted Christians

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Süleyman Wannes, chorepiskopos i syrisk-ortodoxa kyrkan

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet, Kristdemokraternas talesperson för religionsfrihetsfrågor

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2014-02-06, Kyrka och Folk 2014-02-06, Borås tidning 2014-02-10


Religionsfrihet bör prioriteras i svensk utrikespolitik

oktober 27, 2013

Var femte minut dödas en kristen någonstans i världen på grund av sin tro. Förföljelsen av kristna är inget nytt, men i och med de senaste årens utveckling i Mellanöstern och Nordafrika har läget förvärrats. Kristdemokraterna anser att religionsfriheten bör vara en prioriterad del av svensk utrikespolitik och att Sverige bör använda EU och det internationella samfundet för att ihärdigt lyfta religionsfrihetsfrågorna, skriver Tuve Skånberg och Emma Henriksson. 

I dag uppmärksammas internationella religionsfrihetens dag världen över. I ett land som Sverige där vi fritt kan utöva vilken religion vi vill, kanske en dag som denna går oss obemärkt förbi. Men faktum är att över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad, något som ibland får förödande konsekvenser.

Bristen på religionsfrihet gjorde sig tragiskt påmind i veckan när en koptisk kyrka attackerades under ett pågående bröllop i Egyptens huvudstad Kairo. Attentatet kostade fyra personer livet, en av dem en flicka på åtta år.

religionsförföljelseDetta är tyvärr inte en enskild händelse, det är bara den senaste i raden av attacker mot kristna i Egypten. Internationella medier rapporterade i somras om hur den koptiska påven Tawadros II ställde in alla sina mässor i rädsla för attacker och fick gömma sig på hemlig plats på grund av mordhot. I en ny rapport från Amnesty International kritiseras Egyptens säkerhetsstyrkor för att ha misslyckats med att skydda landets kopter från hämndattacker i somras. The Financial Times rapporterar att 16 människorättsgrupper varnat för den ökade hetsen mot kristna. Kopter har fått skulden av en del islamister för att ha drivit på att den förre presidenten Muhammad Mursi avsattes. Men även under tiden med Mursi vid makten förtrycktes kristna i Egypten, och situationen har inte förbättrats. Diskrimineringen har förstärkts ytterligare av att religiös tillhörighet skrivs ut på egyptiernas ID-brickor.

För två månader sedan publicerade SvD Brännpunkt en debattartikel där EU:s utrikeschef, Catherine Ashton, beskriver hur hon ser på EU:s möjligheter att bidra till stabiliteten i Egypten. Hon pekar ut sex åtgärder för återgång till demokrati i landet. Ashton understryker att Egypten behöver en konstitution som garanterar respekt för alla medborgare och en politisk process som omfattar hela befolkningen, ett civilt styre och fria val de närmaste månaderna. Hon betonar också vikten av att våldet, de godtyckliga gripandena, och andra former av trakasserier måste upphöra.

Catherine Ashton framhåller att EU ska fortsätta främja en sådan process, det är också något som vi välkomnar. Dock missar Ashton att betona vikten av religionsfrihet i en demokratisk process. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen.

I världens mest sekulariserade land åtnjuter vi i Sverige religionsfrihet utan att ens reflektera över att våra medmänniskor får sätta livet till för sin personliga tro. Vi vet att religionsfrihet tillsammans med fasta värden om människors okränkbara och absoluta värde är viktiga byggstenar i ett demokratiskt samhälle. Sverige har en god historia av att hjälpa och stå sida vid sida med länder som kämpar för att bli demokratiska samhällen. Vi måste stå upp för demokrati och religionsfrihet. Därför borde religionsfriheten också vara en mer prioriterad del av svensk utrikespolitik.

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot, ledamot i Konstitutionsutskottet, talesperson i frågor om religionsfrihet

EMMA HENRIKSSON (KD)

riksdagsledamot, gruppledare, talesperson i migrationsfrågor

Artikeln var publicerad i SvD 2013-10-27, HV 2014-01-24


Dags för en författningsdomstol

mars 3, 2013

Allt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter.

Just nu förbereder Island en lagstiftning för att med kinesisk teknik censurera internet från porr. För att i Sverige försäkra oss mot en sådan tänkt lagstiftning skulle en författningsdomstol behövas. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Tyska författningsdomstolenDemokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

1. Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

2. Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

3. Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

4. Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

TUVE SKÅNBERG (KD)

ledamot av konstitutionsutskottet

CAROLINE SZYBER (KD)

ledamot av justitieutskottet

OTTO VON ARNOLD (KD)

ledamot av civilutskottet

artikelförfattarna är riksdagsledamöter och medlemmar i Kristdemokraternas lagkommitté

Artikeln var publicerad på SvD Brännpunkt 2013-03-03

Artikeln rapporterades i SR Ekot 2013-03-03, och av DN 2013-03-03,  Aftonbladet 2013-03-03, SvD 2013-03-03, SVT-text 2013-03-03, och kommenterades på ledarplats i  Norrköpings tidningar 2013-03-04, i Västervikstidningen 2013-03-06, i Barometern 2013-03-06


Debatt i P1 om skolavslutningar i kyrkan mellan Christer Sturmark och Tuve Skånberg

juni 15, 2012

I P1 Människor och tro debatterade jag med Christer Sturmark, Humanisterna, om skolavslutningar skulle få vara i kyrkor, och om prästen skulle få medverka. Skolverket vill censurera prästernas manus och Sturmark gick så långt som att prästerna inte ens ska få tjänstgöra i sin egen kyrka. Jag framhöll att skolavslutningar i kyrkan var en gammal och uppskattad tradition, som är oproblematisk för alla utom en handfull militanta nyateister med Christer Sturmark som talesman. Låt skolorna själva bestämma och censurera inte prästerna!

Lyssna till debatten och tyck själv.

Debatten var i P1 Människor och tro 2012-06-15


Vem ska granska granskaren?

april 11, 2011

I en undersökning från Institutionen för Journalistik och Masskommunikation på Göteborgs Universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som hade störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Ett par färska exempel.

För en vecka sedan i New York upplevde sig drottning Silvia hetsad av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier. Hon flydde, föll och skadade sig i handleden och foten. Hovet anser att drottningen blev offer för ofredande.

Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla Fakta inför ett program som de avser att sända i mars. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla Fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla Fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

I onsdagskväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla Faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? -Vad vill ni uppnå? -Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? –Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? -Finns någon från Frälsningsarmén här? -Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Tillvägagångssättet och frågorna påminde om polisens frågor till besökaren till högkvarteret för ett kriminellt motorcykelgäng. Men nu ställs de till kyrkobesökaren vid kyrkans dörr. Nu jagas frälsningssoldaterna, som vore de kriminella, med frågor som om en person som lever ut sin homosexualitet kan bli frälsningssoldat, eller varför inte Frälsningsarmén skriver mer om hur man ser på aborter.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla Fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 dikten

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla Fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Tuve Skånberg

Riksdagsledamot (KD)

Direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-04-11


Sätt gränser för hets mot religion

juni 4, 2010

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11


%d bloggare gillar detta: