Yttrandefriheten kostar

september 14, 2009

”Vi måste hålla hårt på den goda tonen”, skrev Johan Wennström på SvD:s ledarsida 11 september och efterlyste konsten att på ett artigt sätt kunna uttrycka sina meningsskiljaktigheter med någon annan. Den konsten har försvagats menar han, inte minst genom Internet. Samma dag fick han kvitto på det. Bland de 68 anonyma inläggen till hans ledarartikel är majoriteten aggressiva. Signaturen ”Högerns förakt sätter tonen” skriver: ”Jag tycker snarare bristen på god ton kommer från högerns hatfulla politik och förakt för folk med svårigheter. De är ju bara intresserade av att girigt tjäna pengar.” En annan skribent brister ut ”Guuud vad jag blir imponerad av dina djupa insikter. Men gillar du inte spalten – gör något annat.”

Claphaminstitutet har som målsättning att delta i samhällsdebatten med en kristen röst. Artikeln ”Saknas utomjordiskt liv är ateisten i knipa” publicerades i Expressen 9 september med mig som undertecknare. På kort tid hade 143 anonyma kommentarer flutit in, flertalet så oförskämda att de inte kan citeras. Signaturen Xenodorc skrev: ”Kristna har en aldrig sinande fantasi när det gäller att förklara tramset. Religionen är, och har alltid varit, den största människodödaren och därmed människans största gissel! Vi gnäller om svininfluensa, medan tusentals får sätta livet till i någon flumreligions namn. Förbjud skiten! Börja med att avskaffa allt religiöst inflytande i svensk politik. Sverige borde väl kommit lite längre än släpa omkring på ett parti som förlitar sig på påhittade spöken.” Signaturen Spinnaker bidrog med: ”Hahah f-n va skrattretande artikel. Fanns det inget vettigare att skriva om?”

Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

YttrandefrihetenElakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Men den låter sig inte tystas, som läst Paulus ord: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja”. När Petrus och Johannes befalldes att tiga om sin tro på Jesus var deras svar: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” Att slå vakt om yttrandefrihet och religionsfrihet i den svenska debattens kulturskymning kostar. Att inte löna ont med ont, att vända andra kinden till är svårt. Men det är det värt.

Tuve Skånberg Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-14


Debatt i P1 ‘Människor och tro’ om hädelse och hets mot religion

augusti 28, 2009

Den irländska lagen om hädelse debatterades i P1 i Människor och tro fredagen 28 augusti kl 14.03. I debatten möts Karl Sigfrid, moderat riksdagsledamot, som protesterat mot den irländska lagen till EU, och jag som förespråkar en svensk lag mot hets och uppvigling mot religion. Tithi Hahn är programledare.

Debatten går att lyssna till på hemsidan för Människor och tro 28 augusti (räkneverket 7:59 till 29:20).


Så kan hädelselag ge vassare debatt

augusti 20, 2009

Sedan en knapp månad tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter.

Diskussionerna har sedan dess varit intensiva, även i Sverige. Här har i stort sett alla debattörer varit eniga i sin kritik och bland annat kallat lagen ”medeltida”. Jag försvarar inte lagens utformning, men slås ändå av den totala frånvaron i debatten av förståelse för hur central religionen kan vara för dess utövare. När man själv inte håller något för heligt, verkar det vara svårt att förstå hur sårande vissa uttalanden kan vara.

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Hets mot DavidsstjärnanSå har det inte alltid varit, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-08-20


Skulle moder Teresa vara en bakåtsträvare?

juni 27, 2009

Det pågår en ”humanistisk” offensiv med spets mot i stort sett allt vad religion heter. På midsommaraftonen publicerade tolv kända svenska intellektuella ett manifest i Dagens Nyheter där de vände sig mot allt förtryck av mänskliga rättigheter som sker i religionernas namn. Själva tar de ställning för ”humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv”.

Vi som skriver den här artikeln har det gemensamt att vi bekänner en personlig tro och är verksamma i olika kyrkor och samfund.  Vi är alla vana vid kritiskt tänkande och har inte upplevt att tron tvingats på oss. Vi är heller inte anhängare av religiöst tvång. Religiös tro kan missbrukas . Detta gäller också kristendomen. I förbund med den politiska makten har majoritetskyrkor alltför ofta gjort sig skyldiga till svåra övergrepp inte bara emot icke troende utan också emot religiösa minoriteter, såväl kristna som icke kristna. Det gäller katoliker, ortodoxa, lutheraner och puritaner. Erfarenheten är att kristendomen oerhört lätt korrumperas när den går i armkrok med statsmakten. Därför vill också vi ha en i viss mening sekulär stat.
I DN-artikeln klumpas alla religioner ihop och alla beskrivs som maktens redskap.  Bilden av religionen får dock inte förenklas.  Också i majoritetskyrkorna lever den kristna kärleken och omsorgen, och deras insats för att bygga sjukhus, sprida läskunnighet och bygga bildningsanstalter är historiskt sett epokbildande. Många av dagens aktiva svenska kristna har sina rötter i inomkyrkliga eller frikyrkliga väckelserörelser vilkas pionjärer ofta fått kämpa hårt för att få frihet att dyrka Gud i enlighet med sitt samvete och sin bibeltolkning. Det är allmänt erkänt att dessa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige. Vi instämmer gärna i tanken att ”lagarna skall formuleras av demokratiska institutioner och normer styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal”. Men vi vill samtidigt betona att det västerländska rättssamhället och demokratiska system har en tydlig grund och ett historiskt ursprung i kristen människosyn och dess betoning av allas lika värde.
Humanistiska förbundet vill skapa bilden av en strid mellan tro och förnuft, mellan vidskepelse och upplysning. Vi vill betona kristendomens historiska roll för utveckling, vetenskap, kultur och mänsklig gemenskap. Vi menar att det är ovedersägligt att kristendomen har utgjort en grund för den utveckling som skett i västvärlden och övriga världen, och vi menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.

I likhet med manifestets författare är det även för oss av fundamental ideologisk betydelse att religionsfriheten inte missbrukas till förfång för andras rättigheter. Vi tror också att det är riktigt att barnen genom det obligatoriska programmet i av staten stödda friskolor ges en med alla gemensam kunskapsbas. Å andra sidan hör det till föräldrarnas lagfästa rätt att fostra sina barn enligt sin tro och sina värderingar. Att kristna, muslimer, judar och buddister gör detta är inte märkvärdigare än att ateister, agnostiker och humanister gör det eller att socialdemokrater, kommunister, liberaler, moderater för sina värderingar vidare till sina barn. Till mognandet in i vuxenvärlden hör det sedan att det inlärda prövas, förkastas, bekräftas eller fördjupas.
I manifestet får religionen också skulden för att 70 000 kvinnor världen över årligen dör i följderna av illegala aborter, att homosexuella förföljs, att stamcellsforskning bromsas och att ”rätten till en värdig död” begränsas. Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur. Det skulle också kunna föras en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande utan att alla motståndare beskylldes för att vara homofober och för att sympatisera med dem som tar till våld mot homosexuella.
Moder TeresaFör de tolv i manifestet är både katoliker och evangeliska kristna ”religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka”.  I konsekvens med det skulle alltså Martin Luther King i sin kamp mot rasåtskillnaden, moder Teresa i sin solidaritet med Indiens allra fattigaste, och den FN-belönade kristne läkaren Dennis Mukwege i sitt engagemang för de våldförda kvinnorna i östra Kongo, vara bakåtsträvare.

Olof Djurfeldt, fil lic i socialantropologi, Dagens tidigare chefredaktör

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Annelie Enochson, arkitekt, riksdagsledamot

Bengt Malmgren, läkare

Maria Roginskaya, docent i matematik

Tuve Skånberg, teol dr, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, fil dr, ordförande för Evangeliska Frikyrkan

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Rolf Åbjörnsson, advokat

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i DN 2009-06-27


Religionsfriheten hotad i ett europeiskt perspektiv

januari 30, 2009

Vi har vant oss vid att ta religionsfrihet, yttrandefrihet, samvetsfrihet och föreningsfrihet för självklara, oomtvistade mänskliga rättigheter som hör till en demokrati.  Men religionsfriheten är inte oomtvistad, ateisternas organisation Humanisterna har krävt att den avskaffas (Expressen 2007-05-17) och exemplen kan göras många på att religionsfriheten inte respekteras i Sverige och övriga Europa idag.

Religionsfriheten garanterad

Religionsfriheten är garanterad i artikel 18 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.” Religionsfriheten och rätten till tankefrihet och samvetsfrihet garanteras i artikel 9 i Europakonventionen, som från 1995 är svensk lag. Artikel 10 av Europakonventionen garanterar yttrandefrihet, vilket också inbegriper åsiktsfrihet och informationsfrihet. Föreningsfriheten och församlingsfriheten garanteras i artikel 11. Religionsfriheten slås dessutom fast i den svenska Regeringsformen 2 kap. 1§, 6 p. och regeringsformen är tydlig vad gäller yttrandefrihet: ”Varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”

yttrandefrihten

Religionens värde

Världen skulle vara bättre utan religion hävdar de ateistiska Humanisterna i Sturmarks bok Tro och vetande 2.0 . Men till det faktum att rätten till religion är en omistlig mänsklig rättighet, som har sin egen inneboende motivation och berättigande, kommer att religiös tro faktiskt kan visas vara nyttig för både den enskilde och samhället. Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet (Svenska Dagbladet 2009-01-07) är psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv ser sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är dock att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra. Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget sammanfattar Wolpert: ”Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig.”

Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara troende, och sämre av att inte vara troende.

Men religionens förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Gudstron får uppenbara konsekvenser för hur människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken ”Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud” i London Times 2008-12-27 förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist – i och för sig något motvilligt – att: ” I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god… Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns.” Det finns många andra vittnesbörd om trons positiva betydelse för människans inre liv, men även för hennes sätt att behandla sin nästa.

Exempel

Det finns flera exempel under senare år i Sverige och övriga Europa på hur yttrande- och religionsfriheten kommer i kläm.

Under rättegången mot Åke Green uttryckte hundratals utländska jurister och människorättsaktivister sin bestörtning över utvecklingen i Sverige, och att yttrande- och religionsfriheten hotades.  Åke Green friades av Högsta domstolen i november 2005 men man har försökt straffa honom på andra vägar, som genom uteslutningen ur IOGT-NTO. ”Som ledare för ett globalt nätverk av tusentals jurister kan jag inte tänka mig att det finns någon försvarare av mänskliga rättigheter som skulle godkänna eller försvara uteslutningen av Green ur IOGT-NTO”, skriver advokaten Sam Ericsson, ledare för Advocates International, ett globalt nätverk av 30 000 jurister i 150 länder. Juristen Benjamin W Bull från USA menar att IOGT-NTO:s agerande liknar en sekulär inkvisition. Nationella juristorganisationer från 20 länder i Latinamerika har också reagerat med bestörtning och Rule of Law Institute i Bulgarien uttrycker också sin oro för att yttrande och religionsfriheten successivt inskränks i Sverige.

I Sveriges riksdag hölls ett seminarium om familj och det positiva som familjeliv medför för föräldrar och barn. Forskningsrapporter presenterades som påvisade detta.  Riksdagsledamöter protesterade mot att en katolsk diakon var inbjuden,  med hänvisning till att han hade ”fel” inställning i abortfrågan. Aftonbladet 2006-03-30 rubricerade sin artikel om detta seminarium ”Homohat i Riksdagen”, eftersom man utgick ifrån att äktenskap är mellan en man och en kvinna.

Alf Svensson utmanövrerades från posten som ambassadör för postkodlotteriet för att han har ”fel” åsikt i en kyrklig fråga, DN 2006-03-19. Förra statsrådet Ingela Thalén (s) låg bakom beslutet, som ordförande i välgörenhetslotteriets styrelse.

 

Samvetsfrihet

En viktig aspekt av religionsfriheten är samvetsfriheten. Märkligt nog har den friheten i Sverige inget grundlagsskydd. I 1809 års regeringsform fanns den ofta citerade formuleringen i paragraf 16: ”Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid fri utövning av hans religion, så framt han icke därigenom stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Den blev ett viktigt argument i kampen mot den länge kvarlevande religiösa ofriheten. Men när de nuvarande grundlagarna antogs fick inte samvetsfriheten något skydd alls.

Inför lagen om rätt till abort, antagen 1974, ville många ha respekten för sjukvårdspersonalens samvetsfrihet inskriven i lagen. I stället gjorde socialutskottet ett uttalande, där man förutsatte att sjukvårdspersonal som hade samvetsbetänkligheter mot aborter inte skulle tvingas att delta i abortverksamheten.

När det sedan blev strid om tillämpningen av det utlåtandet fastslog JO Bertil Wennergren (Dnr 675/75) i ett yttrande den 19 januari 1976 :

”Med den begränsade innebörd religionsfriheten … fått i regeringsformen, faller sådana sidor av vad som i allmänhet brukar förknippas med religionsfrihet utanför grundlagsskyddet som t ex friheten att vägra göra sådant som strider emot den religiösa övertygelsen. Sjukvårdspersonal kan alltså inte hämta stöd i den grundlagsskyddade religionsfriheten för en vägran att medverka vid abort. Samvetsfriheten åtnjuter till skillnad från religionsfriheten över huvud taget intet grundlagsskydd”.

nyfodd

Socialutskottets uttalande som än en gång underströks av riksdagen betydde dock säkert att man lokalt sökte finna lösningar på den här typen av problem. Men det är mycket märkligt att Sverige till skillnad från en lång rad EU-länder inte har velat lagstifta om samvetsfriheten. De motioner som regelbundet väckts i riksdagen har lika regelbundet avslagits.

När vi nu håller på att få en lag om könsneutralt äktenskap och riksdagsmajoriteten samtidigt garanterar att ingen präst/pastor skall tvingas att viga enkönade par, är det inte underligt att ingen litar på att den ordningen skall bestå. Det som inte är grundlagsfäst kan ändras med en enkel majoritet i riksdagen. Mer akut är risken att de lutherska präster som inte anpassar sig av lokala politiska majoriteter blockeras från de viktigaste kyrkliga tjänsterna. De politiska partierna är mer ivriga än någonsin att styra den i teorin fria kyrkan . Samhället sätter sig som domare i läro- och samvetsfrågor.

I övriga Europa

2004 föreslogs den italienske kristdemokraten och professorn i politik Rocco Buttiglione till EU-kommissionär, men nekades att få bli det utifrån de åsikter han hade uttryckt utifrån sin kristna tro om att äktenskapet var förbehållet man och kvinna.

I Belgien åtalades en katolsk präst Samuel Ozdemir  för att han uttryckt rädsla för förföljelse om islam skulle få ett dominerande inflytande i Europa, enligt The Brussels journal 2006-03-27. Detta omtolkades som hat mot muslimer, trots att han kunde hävda att det finns objektiva bevis för att där islam dominerar så diskrimineras och förföljs kristna.

En nordirländsk parlamentsledamot Iris Robinson blev enligt Belfast Telegraph 2008-12-03 föremål för polisutredning för hatbrott för att hon kallat homosexualitet onormalt samt citerat bibeln.

 

En undersökning av BBC i Storbritannien i mars 2007 visade att var femte kristen blir diskriminerad på grund av sin tro där de bor. Var fjärde känner sig diskriminerad av kollegor på jobbet. En av tre kristna menar att deras tro framställs negativt av media och på ett diskriminerande sätt. Man talar om en ”aggressiv sekularisering”, där kristna hånas och diskrimineras. Ett exempel är den kristna studentföreningen på universitetet i Exeter som 2007 förbjöds eftersom som man ville att medlemmar skulle ha en kristen tro. Liknande åtgärder har tagits mot kristna studentföreningar i Edinburgh och London.

 Det sker i Europa en gradvis förskjutning av yttrandefrihetsbegreppet. Det går från rätten att uttrycka sina tankar och känslor i ord och bild, till ”rätten för vissa att slippa höra åsikter man inte gillar”. Tyngdpunkten går från den som talar till den som hör, från det objektiva (vad sägs eller uttrycks) till det subjektiva (så här uppfattades det som sades eller uttrycktes). Förr var yttrandefrihetens gräns vid uppvigling, nu verkar det gå mot ”jag eller någon känner mig sårad eller förolämpad av det som uttrycktes”.

yttrandefrihet1

 I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella kommer att få möta åsikter de inte delar eller gillar. Sådant är livet i en demokrati – där yttrandefriheten fortfarande gäller. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. Demokratin skadas om vissa uppfattningar ska vara åtalbara eller leda till förbud till deltagande i det civila samhället. Den religionsfrihet som garanteras i Europakonventionen måste implementeras och förverkligas i de enskilda medlemsstaterna i EU.

 

Artikeln, som också var undertecknad av Olof Djurfeldt, Mats Tunehag, Per Ewert, Stefan Gustavsson och Bengt Malmgren,  var publicerad i Newsmill 2009-01-29 och i tidningen Kristdemokraten 2009-01-30 .

 

 

 


Sju skäl att inte förändra äktenskapslagstiftningen

oktober 29, 2008

Debatten om samkönade äktenskap går mot ett avgörande. Bilden som media ger oss är att kristdemokraterna står ensamma mot sex andra partier i sitt motstånd, och kommer att bli överkörda.

Men bilden är mer komplex än så. Samtliga kyrkor i Sverige har i sin gemensamma remiss begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökning (2008 ) ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.

Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner. ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, och vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet. Äktenskapsbegreppet äger inte politikerna att fritt hantera efter eget gottfinnande. Vad kyrkorna begär är bara respekt för sin syn på begreppet ”äktenskap”.

 

Proportioner

Den inflammerade konflikten förtjänar också att få rimliga proportioner och att frågan ställs i vems intresse egentligen en könsneutral äktenskapslagstiftning är.

De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.

Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?

 

I samhällets och normbildningens intresse

Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Antropologerna känner bara en enda kultur som inte haft äktenskap mellan man och kvinna: det lilla Na-stamfolket i Younging-bergen i Yunnan-provinsen i sydvästra Kina. Orsaken till att alla andra samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom.  I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.

Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.

 

I de mänskliga rättigheternas intresse

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”

Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.

 

I barnens intresse

Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.

Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.

Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.

Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.

 familj

 

 

I faderskapspresumtionens intresse

Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.

Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.

 

Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.

 

I de barnlösas intresse

Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par.  De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.

 bevara-aktenskapet

I kyrkors och religioners intresse

Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28 ) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6), och utifrån den synen kan ingen annan samlevnad kallas äktenskap. Katolska och ortodoxa kyrkan ser dessutom äktenskapet som ett sakrament, en av Gud instiftad helig handling som förmedlar gemenskap med Gud själv. Även andra religioner som islam och judendomen, ser utifrån sina heliga skrifter äktenskapet som en skapelsegiven institution som Gud instiftat. Av respekt för denna religiösa syn bör begreppet äktenskap inte användas i lagtexter för annat än föreningen mellan man och kvinna.

 

I institutionen äktenskapets intresse

Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: ”Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar man att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste man nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.

Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.

Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 61 253 st. till justitieministern och regeringen.

Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning. 

 

Artikeln var publicerad på nyhets- och debattsajten Newsmill.se 2008-10-29


Finns den akademiska friheten kvar på Lunds Universitet?

oktober 12, 2008

Debattklimatet i Sverige hårdnade avsevärt när sju lärare inom det naturvetenskapliga området skrev ett brev till universitetsstyrelsen där de ifrågasatte blivande rektor Per Erikssons lämplighet som rektor på grund av att han är/har varit medlem i en frikyrka. Deras utspel reser en rad viktiga frågor om vilken grundsyn vi vill ha i samhället och i den akademiska världen.

Menar brevskrivarna att det finns något slags neutral utgångspunkt som den akademiska forskningen kan utgå ifrån, och att denna utgångspunkt i så fall med nödvändighet måste vara ateistisk? I så fall tycks de ha missat huvuddelen av 1900-talets vetenskapsfilosofiska diskussion. Positivismen är sedan länge övergiven som norm i den akademiska världen. Istället har den hermeneutiska grundsynen en närmast total hegemoni i den akademiska världen, där man ständigt för en diskussion kring hur forskningen alltid tar sitt avstamp i en viss grundsyn och därmed också måste tolkas därefter.

Önskar brevskrivarna ha ett samhälle där personer som söker offentliga poster måste redovisa samtliga filosofiska eller praktisk-etiska tankar hos de föreningar man är eller har varit medlem i? George Orwell skildrade ett samhälle av den typen i boken 1984. FRA-lagen framstår som ett intet mot det samhälle som skulle bli resultatet om brevskrivarnas inställning skulle drivas till sin spets.

Och sist men inte minst: Är brevskrivarna verkligen övertygade om att den teistiska världsbild som den tillträdande rektorn omfattar är den farligaste för forskningen och för samhället? Det finns i så fall all anledning att ifrågasätta detta. En ateistisk världsbild utan objektivt människovärde, utan reella moraliska värden, är den verkligen att föredra framför en ontologisk hållning som gör gällande att båda dessa värden har en objektiv grund? Detta samtidigt som det finns många framstående forskare som, med sin teistiska grundsyn, gjort betydande insatser för forskningen, alltifrån Carl von Linné som ”såg Gud på ryggen” i naturen, till Albert Einstein som var ”övertygad att inte Gud spelar tärning” med universum.

Speciellt förvånande är det när en av kritikerna säger till Sydsvenska Dagbladet att det inte varit något problem om Per Eriksson varit buddhist. Detta påstående är oerhört märkligt. Förutom det faktum att buddhismen har en minst lika sträng hållning som någon svensk frikyrka i de etiska frågor som hon tar upp som exempel, utgår buddhismen från en kunskapsteoretisk grundsyn som står långt ifrån den akademiska forskning som bedrivs vid exempelvis Lunds Universitet. I buddhismen är sann kunskap omöjlig att nå via förnuftet eller våra sinnen. Logikens lagar och vetenskaplig forskning för bara människan bort från den sanna kunskapen. Om det är en sådan grundsyn som brevskrivarna föredrar finns det all anledning att sätta frågetecken kring framtiden för Lunds Universitet.

Det finns knappast någon anledning att se en tillträdande rektors tidigare medlemskap i ett av Sveriges största kristna samfund som ett problem. Om de kritiska brevskrivarna däremot inte kan ge ett tillfredsställande svar på ovanstående frågor måste vi nog konstatera att Universitetet har verkliga problem.

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2008-10-12, tillsammans med Yvonne Maria Werner, Docent, Historia och Chrys Caragounis, Professor em, Nya Testamentets exegetik

lunds-universitet


%d bloggare gillar detta: