Exportera den svenska offentlighetsprincipen till EU!

maj 18, 2009

Offentlighetsprincipen i Sverige är inskriven i tryckfrihetsförordningen som är en av våra grundlagar. Vår svenska tryckfrihetsförordning från 1766 är den äldsta i sitt slag i världen. Offentlighetsprincipen ger allmänheten och massmedia goda möjligheter till insyn i myndigheternas verksamhet. Insynen ökar rättssäkerheten, eftersom både domstolar och förvaltningsmyndigheter är väl medvetna om att de arbetar inför öppen ridå.  

 

offentliga rummet 

Skillnaden mellan offentligheten i Sverige och inom EU:s institutioner är framför allt att i Sverige har vi en laglig rätt till de flesta allmänna handlingar och en flerhundraårig tradition av öppenhet. Inom EU, och särskilt medlemsländer som Storbritannien och Frankrike, saknas denna tradition och systemet är mycket mer slutet. Inom EU finns ett betydligt större utrymme för skönsmässig bedömning från myndigheternas sida. En annan skillnad är att handlingarna i Sverige i princip aldrig är absolut hemliga, till skillnad från EU-institutionernas handlingar som ofta är obligatoriskt sekretessbelagda. Det sker i EU så att säga ingen skadeprövning i det enskilda fallet utan det blir ett blankt nej till en begäran om att lämna ut en viss handling, trots att ett utlämnande inte skulle ha gjort någon skada.

Ytterligare en viktig skillnad mellan Sverige och EU är diarieföringen. I Sverige skall varje inkommen eller upprättad handling diarieföras så att medborgarna skall kunna ta reda på vad de egentligen letar efter. Inom EU finns inte denna skyldighet. Det medför en ibland omöjlig uppgift för en medborgare i EU att få reda på om det man söker överhuvudtaget finns.

Sveriges krav på öppenhet och insyn i offentlig sektor har skapat problem i harmoniseringen mellan Sveriges och EU:s lagstiftningar.  Förvisso kan offentligheten i Sverige emellanåt vara problematisk men den stora vinsten är en helt annan: den ökar medborgarnas förtroende för myndigheter. Med offentlighetsprincipen motverkas maktmissbruk, eftersom maktmissbruk inte tål det offentliga ljuset. Den förhindrar godtycke genom att det blir möjligt att granska vad som har legat till grund för ett beslut, vilket innebär att beslut som gäller för likvärdiga frågor också bör avgöras likvärdigt, inte för att gynna den ene framför den andre eller för att missgynna och bestraffa någon.

Som kandidat till EU-parlamentet kommer jag att kämpa för att alla handlingar i EU:s offentliga verksamhet ska lämnas ut till den som begär det. Den som begär ut en handling ska ha rätt att vara anonym. Dessutom ska EU:s  myndigheter föra diarier över sina handlingar. Jag vill kämpa för att offentlighetsprincipen i EU ska innebära att möten i politiskt valda församlingar alltid ska vara öppna för allmänheten och att medierna därmed ska ha en fri och granskande roll. Jag vill också arbeta för att EU ska få samma meddelarfrihet som är lagfäst i Sverige, som gör att vem som helst får berätta vad som står i offentliga handlingar för journalister, och till den ett efterforskningförbud, vilket gör det brottsligt för en offentlig företrädare att försöka ta reda på källan till uppgifter i medierna.

Tuve Skånberg, kandidat till Europaparlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2009-05-14, Dagen 2009-05-19

Annonser

Religionsfriheten hotad i ett europeiskt perspektiv

januari 30, 2009

Vi har vant oss vid att ta religionsfrihet, yttrandefrihet, samvetsfrihet och föreningsfrihet för självklara, oomtvistade mänskliga rättigheter som hör till en demokrati.  Men religionsfriheten är inte oomtvistad, ateisternas organisation Humanisterna har krävt att den avskaffas (Expressen 2007-05-17) och exemplen kan göras många på att religionsfriheten inte respekteras i Sverige och övriga Europa idag.

Religionsfriheten garanterad

Religionsfriheten är garanterad i artikel 18 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.” Religionsfriheten och rätten till tankefrihet och samvetsfrihet garanteras i artikel 9 i Europakonventionen, som från 1995 är svensk lag. Artikel 10 av Europakonventionen garanterar yttrandefrihet, vilket också inbegriper åsiktsfrihet och informationsfrihet. Föreningsfriheten och församlingsfriheten garanteras i artikel 11. Religionsfriheten slås dessutom fast i den svenska Regeringsformen 2 kap. 1§, 6 p. och regeringsformen är tydlig vad gäller yttrandefrihet: ”Varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”

yttrandefrihten

Religionens värde

Världen skulle vara bättre utan religion hävdar de ateistiska Humanisterna i Sturmarks bok Tro och vetande 2.0 . Men till det faktum att rätten till religion är en omistlig mänsklig rättighet, som har sin egen inneboende motivation och berättigande, kommer att religiös tro faktiskt kan visas vara nyttig för både den enskilde och samhället. Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet (Svenska Dagbladet 2009-01-07) är psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv ser sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är dock att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra. Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget sammanfattar Wolpert: ”Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig.”

Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara troende, och sämre av att inte vara troende.

Men religionens förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Gudstron får uppenbara konsekvenser för hur människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken ”Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud” i London Times 2008-12-27 förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist – i och för sig något motvilligt – att: ” I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god… Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns.” Det finns många andra vittnesbörd om trons positiva betydelse för människans inre liv, men även för hennes sätt att behandla sin nästa.

Exempel

Det finns flera exempel under senare år i Sverige och övriga Europa på hur yttrande- och religionsfriheten kommer i kläm.

Under rättegången mot Åke Green uttryckte hundratals utländska jurister och människorättsaktivister sin bestörtning över utvecklingen i Sverige, och att yttrande- och religionsfriheten hotades.  Åke Green friades av Högsta domstolen i november 2005 men man har försökt straffa honom på andra vägar, som genom uteslutningen ur IOGT-NTO. ”Som ledare för ett globalt nätverk av tusentals jurister kan jag inte tänka mig att det finns någon försvarare av mänskliga rättigheter som skulle godkänna eller försvara uteslutningen av Green ur IOGT-NTO”, skriver advokaten Sam Ericsson, ledare för Advocates International, ett globalt nätverk av 30 000 jurister i 150 länder. Juristen Benjamin W Bull från USA menar att IOGT-NTO:s agerande liknar en sekulär inkvisition. Nationella juristorganisationer från 20 länder i Latinamerika har också reagerat med bestörtning och Rule of Law Institute i Bulgarien uttrycker också sin oro för att yttrande och religionsfriheten successivt inskränks i Sverige.

I Sveriges riksdag hölls ett seminarium om familj och det positiva som familjeliv medför för föräldrar och barn. Forskningsrapporter presenterades som påvisade detta.  Riksdagsledamöter protesterade mot att en katolsk diakon var inbjuden,  med hänvisning till att han hade ”fel” inställning i abortfrågan. Aftonbladet 2006-03-30 rubricerade sin artikel om detta seminarium ”Homohat i Riksdagen”, eftersom man utgick ifrån att äktenskap är mellan en man och en kvinna.

Alf Svensson utmanövrerades från posten som ambassadör för postkodlotteriet för att han har ”fel” åsikt i en kyrklig fråga, DN 2006-03-19. Förra statsrådet Ingela Thalén (s) låg bakom beslutet, som ordförande i välgörenhetslotteriets styrelse.

 

Samvetsfrihet

En viktig aspekt av religionsfriheten är samvetsfriheten. Märkligt nog har den friheten i Sverige inget grundlagsskydd. I 1809 års regeringsform fanns den ofta citerade formuleringen i paragraf 16: ”Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid fri utövning av hans religion, så framt han icke därigenom stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Den blev ett viktigt argument i kampen mot den länge kvarlevande religiösa ofriheten. Men när de nuvarande grundlagarna antogs fick inte samvetsfriheten något skydd alls.

Inför lagen om rätt till abort, antagen 1974, ville många ha respekten för sjukvårdspersonalens samvetsfrihet inskriven i lagen. I stället gjorde socialutskottet ett uttalande, där man förutsatte att sjukvårdspersonal som hade samvetsbetänkligheter mot aborter inte skulle tvingas att delta i abortverksamheten.

När det sedan blev strid om tillämpningen av det utlåtandet fastslog JO Bertil Wennergren (Dnr 675/75) i ett yttrande den 19 januari 1976 :

”Med den begränsade innebörd religionsfriheten … fått i regeringsformen, faller sådana sidor av vad som i allmänhet brukar förknippas med religionsfrihet utanför grundlagsskyddet som t ex friheten att vägra göra sådant som strider emot den religiösa övertygelsen. Sjukvårdspersonal kan alltså inte hämta stöd i den grundlagsskyddade religionsfriheten för en vägran att medverka vid abort. Samvetsfriheten åtnjuter till skillnad från religionsfriheten över huvud taget intet grundlagsskydd”.

nyfodd

Socialutskottets uttalande som än en gång underströks av riksdagen betydde dock säkert att man lokalt sökte finna lösningar på den här typen av problem. Men det är mycket märkligt att Sverige till skillnad från en lång rad EU-länder inte har velat lagstifta om samvetsfriheten. De motioner som regelbundet väckts i riksdagen har lika regelbundet avslagits.

När vi nu håller på att få en lag om könsneutralt äktenskap och riksdagsmajoriteten samtidigt garanterar att ingen präst/pastor skall tvingas att viga enkönade par, är det inte underligt att ingen litar på att den ordningen skall bestå. Det som inte är grundlagsfäst kan ändras med en enkel majoritet i riksdagen. Mer akut är risken att de lutherska präster som inte anpassar sig av lokala politiska majoriteter blockeras från de viktigaste kyrkliga tjänsterna. De politiska partierna är mer ivriga än någonsin att styra den i teorin fria kyrkan . Samhället sätter sig som domare i läro- och samvetsfrågor.

I övriga Europa

2004 föreslogs den italienske kristdemokraten och professorn i politik Rocco Buttiglione till EU-kommissionär, men nekades att få bli det utifrån de åsikter han hade uttryckt utifrån sin kristna tro om att äktenskapet var förbehållet man och kvinna.

I Belgien åtalades en katolsk präst Samuel Ozdemir  för att han uttryckt rädsla för förföljelse om islam skulle få ett dominerande inflytande i Europa, enligt The Brussels journal 2006-03-27. Detta omtolkades som hat mot muslimer, trots att han kunde hävda att det finns objektiva bevis för att där islam dominerar så diskrimineras och förföljs kristna.

En nordirländsk parlamentsledamot Iris Robinson blev enligt Belfast Telegraph 2008-12-03 föremål för polisutredning för hatbrott för att hon kallat homosexualitet onormalt samt citerat bibeln.

 

En undersökning av BBC i Storbritannien i mars 2007 visade att var femte kristen blir diskriminerad på grund av sin tro där de bor. Var fjärde känner sig diskriminerad av kollegor på jobbet. En av tre kristna menar att deras tro framställs negativt av media och på ett diskriminerande sätt. Man talar om en ”aggressiv sekularisering”, där kristna hånas och diskrimineras. Ett exempel är den kristna studentföreningen på universitetet i Exeter som 2007 förbjöds eftersom som man ville att medlemmar skulle ha en kristen tro. Liknande åtgärder har tagits mot kristna studentföreningar i Edinburgh och London.

 Det sker i Europa en gradvis förskjutning av yttrandefrihetsbegreppet. Det går från rätten att uttrycka sina tankar och känslor i ord och bild, till ”rätten för vissa att slippa höra åsikter man inte gillar”. Tyngdpunkten går från den som talar till den som hör, från det objektiva (vad sägs eller uttrycks) till det subjektiva (så här uppfattades det som sades eller uttrycktes). Förr var yttrandefrihetens gräns vid uppvigling, nu verkar det gå mot ”jag eller någon känner mig sårad eller förolämpad av det som uttrycktes”.

yttrandefrihet1

 I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella kommer att få möta åsikter de inte delar eller gillar. Sådant är livet i en demokrati – där yttrandefriheten fortfarande gäller. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. Demokratin skadas om vissa uppfattningar ska vara åtalbara eller leda till förbud till deltagande i det civila samhället. Den religionsfrihet som garanteras i Europakonventionen måste implementeras och förverkligas i de enskilda medlemsstaterna i EU.

 

Artikeln, som också var undertecknad av Olof Djurfeldt, Mats Tunehag, Per Ewert, Stefan Gustavsson och Bengt Malmgren,  var publicerad i Newsmill 2009-01-29 och i tidningen Kristdemokraten 2009-01-30 .

 

 

 


Brott mot upphovsrättslagen

januari 1, 2009

Idag toppar jag nyheterna på en av Skånes största tidningar, Kristianstadsbladet. En dröm kanske, för en kandidat till EU-parlamentet?

Nej, inte alls. Orsaken är att jag brutit mot upphovsrättslagen när jag söndagen 10 maj lade ut en artikel i dess helhet på min blogg. Artikeln var publicerad samma dag i Kristianstadsbladet. Fyra dagar senare, vid kvart i tio på förmiddagen skrev den lokale journalisten ett vänligt men bestämt mejl till mig och påtalade att jag bröt mot upphovsrätten när jag citerade hans text på min blogg. Att jag hade källhänvisning och länk till artikeln på Kristianstadsbladets hemsida samt angav honom som författare gav mig ingen rätt att citera hans artikel. Han yrkade på ett kännbart skadestånd för den skada jag åsamkat honom.

Jag tog omedelbart bort inlägget på min blogg och ringde upp journalisten och bad om ursäkt, och skrev även ett mejl där jag förklarade hur artikeln hade kommit på min blogg, och bad skriftligt om ursäkt. Jag visade också att skadan var begränsad: bloggen hade lästs av 262 personer under de fyra dygnen den legat på min blogg. Han var då tillmötesgående och ändrade sitt krav på skadestånd till sig personligen, till en önskan att jag skulle sända 500 kr till en hjälporganisation. (Jag har nyss sänt 1000 kr  till driften av ett sjukhus i Mpongwe i Zambia.)

Hur kunde det bli så här? Bör inte en tidigare riksdagsledamot känna till att man inte får citera andras verk på sin blogg?

Jag har inga goda förklaringar eller ursäkter för det. Jag hade förstått upphovsrättslagen § 22 som att man har rätt att citera ur offentliggjorda verk ”i enlighet med god sed” och i den omfattning som är motiverat i sammanhanget, och även att lägga ut sådana citat på Internet. Eftersom jag hade angett källan och författaren och lagt en länk till källan, och eftersom citatet inte var långt (172 ord) så trodde jag att jag handlade inom de gränser som upphovsrättslagen sätter upp. Eftersom artikeln i sin helhet bygger på en intervju med mig och de uppgifter jag lämnade till journalisten, och eftersom hälften av artikeln var direkta citat av mig, trodde jag att jag hade rätt att citera.

När journalisten nu påtalade mitt brott mot upphovsrättslagen gav jag honom rätt omedelbart, tog omedelbart bort artikeln i dess helhet, bad muntligt och skriftligt omedelbart reservationslöst om ursäkt och har betalat skadeståndet som han yrkade på för den skada han lidit.

Vad drar jag för slutsatser av detta? Att jag måste avstå från att citera ur tidningsartiklar, även om texten är kort, och att jag inte ens kan citera mig själv. Och om jag trots allt väljer att citera måste citatet vara mycket kort, och jag löper ändå risk för skadestånd, om artikelförfattaren bedömer det så.

Finns det några politiska slutsatser att dra? Till att börja med ger jag journalisten på Kristianstadsbladet reservationslöst rätt till det skadestånd vi kom överens om. Han kan inte ställas till svars för en lagstiftning som är svår att överblicka, tolka och efterleva. Det är lagstiftarens ansvar hur lagar skrivs och tolkas, och genom att jag varit riksdagsledamot och lagstiftare 1991 – 2006 så är jag medskyldig till den lagen, även om denna stränga lagtolkning kommit efter att jag lämnat riksdagen.

Men en politisk slutsats drar jag: om jag är skyldig att betala skadestånd för att jag citerar en kort text som mestadels består av mina egna ord i direkta citat, då behöver lagen ändras. En lag som omöjliggör kortare citat hindrar informationsutbyte och debatt.

Även TT relaterar nyheten om bloggen och brottet mot upphovsrättslagen. Den centerpartistiske Mathias Knutsson skriver tänkvärt på sin blogg om ”Den ofrivillige brottslingen(?)” utifrån detta exempel och ett exempel från Polisens hemsida.


%d bloggare gillar detta: