Det är slående vilken mångfald och valfrihet vi har i Sverige jämfört med USA. Nej, jag talar inte om mångfalden i folkslag och ursprung, eller i antalet fabrikat på affärernas hyllor. Förvisso har Los Angeles en större mångfald där. Jag tänker på politiken.
Jag undervisar nu de sista veckorna av terminen i en kurs vid Fuller Theological Seminary i Pasadena, LA, om relationen kristen tro och politiskt engagemang. Studenterna i klassen representerar en stor bredd. Här finns den unge mannen i revolt mot sin mellanvästern-bakgrund, med rastaflätor och funderingar på om legalisering av ”lätt” narkotika skulle vara ett mer effektivt sätt att bekämpa narkotikan än det nuvarande sättet med kraftiga polisinsatser. Här finns den äldre mannen som sympatiserar med den agenda som Moral Majority stod för under 1980-talet. Här är den unga kvinnan som redan hunnit vara assistent åt en senator och som väl kan det politiska spelet och hur lobbyister arbetar, liksom den som röstar för första gången. Övriga studenter ligger mellan dessa ytterligheter.
Alla är de rörande eniga om att det amerikanska politiska systemet, som i praktiken bara tillåter två partier att tävla om makten, är otillräckligt. De suckar när jag skämtar med dem om att de kan äta mat på restauranger från all världens olika länder, välja kläder från hela världen, eller bilar – men de kan bara välja mellan två olika partier. Det är som gamle Ford sa på 1920-talet: Ni kan få min bil i vilken färg ni vill, bara det är svart.
I kursen går vi igenom olika politiska ideologier. Liberalism och konservatism känner studenterna väl, men knappast alls socialdemokrati, grön ekologi, feminism eller kristdemokrati. När vi går igenom de olika politiska ideologierna är intresset stort för europeisk kristdemokratisk ideologi, med dess pelare solidaritet, förvaltarskap, det absoluta och okränkbara människovärdet, personalismen, ofullkomlighetstanken, och den kristna etiken. Även den blygaste kd-ombudsman skulle ha skrivit slut på sitt medlemsvärvar-block efter denna skärskådning av politiska ideologier.
– Det verkar som om kristdemokraterna står för det bästa av vad republikanerna och demokraterna står för, utbrister en student, och noterar kombinationen av engagemang och respekt för livet, för välfärd, för familjen, för dem som behöver samhällets solidaritet.
När jag berättar att under den tid som jag var riksdagsledamot, 1991-2006, fanns 8 partier i riksdagen och att ytterligare några har förekommit som tänkbara kandidater, så skakar somliga tvivlande på huvudet. Är det möjligt? Vilken mångfald.
När nu allianspartierna efter de första åtta månaderna vid makten har svårt att behålla stödet i opinionen kan inte botemedlet vara att likriktas och hyvla av olikheterna, snarare motsatsen. Det måste, som i fallet med kristdemokraterna, vara en tydlighet i ideologin som vinner förtroendet åter. Alla förstår – nåja, de allra flesta – att regerandet i en fyrpartikoalition förutsätter kompromisser, och att inte alla hjärtefrågor blir regeringspolitik. Men om den förda politiken går stick i stäv med ideologin mister partiet trovärdigheten, om det så bara handlar om en enda symbolfråga som att ytterligare liberalisera abortlagen. Med den stora rörlighet som finns mellan partierna måste ett parti som vill vinna i längden vara konsekvent och förutsebart, samt troget sina grundvärderingar. Det är ”den säljbara skillnaden”.
Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-05-23
Publicerat av tuves 
Tuve Skånbergs blogg 