Vetenskap och tro är ingen motsättning

I dagens Sverige vill många hävda och inpränta i oss att vetenskap och tro är oförenliga. Faktum kvarstår dock att många framstående vetenskapsmän lyckas med denna förening, skriver debattörer inför Nobelfestligheterna.

Det är åter dags att dela ut Nobelpris för de mest banbrytande naturvetenskapliga upptäckterna. Det är med stor förundran vi kan konstatera att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde. Ett aktuellt exempel är jakten på Higgs partikel. Många vetenskapsmän visar både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Man fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. När en av 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av hur materien fördelade sig efter Big Bang utbrast han: ”För den troende är detta som att se Guds ansikte”.

Medan vetenskapens uppgift är att beskriva verkligheten så precist som möjligt, handlar tro, religion och filosofi om att söka svar på meningen och syftet med livet och världen.

Många har förenat dessa synsätt, exempelvis den belgiske professorn Georges Lemaitre, en av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Trots att han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap. Han protesterade livligt mot att påven Pius XII alltför tidigt deklarerade teorin om Big Bang som en sanning därför att den bäst gick att förena med en biblisk syn på skapelsen. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte hur hans vetenskapliga studier ledde honom till stor förundran: ”Jag såg, gripen av vördnad, den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram och jag hisnade!”

Vi är inte helt säkra på hur detta uttalande ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på – mer personligt – ansikte mot ansikte. Även han insåg att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller att fullständigt förstå hela vår tillvaro.

Evolutionsteorins grundare Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist. När det gäller tron på en personlig Gud var han – som de flesta av oss – vacklande, men i hans Liv och Brev del 1, skriver Darwin bland annat: ”Det är en utomordentlig svårighet, eller rättare sagt omöjlighet, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst ”.

En varm anhängare av evolutionsteorin men sedd ur ett hoppfullt perspektiv som en ständigt pågående skapelseprocess var paleontologen Pierre Teilhard de Chardin, som i Fenomenet Människan integrerade sin samtids paleontologiska forskning med en kristen syn på Gud, som genom Kristus träder in i sin skapelse och ger den en ny inriktning. Värd att nämna är även den framstående biologen Theodosius Dobzhansky, känd för uttalandet ”Inget i biologi är begipligt förutom i evolutionens ljus”, var en hängiven ortodox kristen.

I dagens Sverige vill många hävda och inpränta i oss att vetenskap och tro är oförenliga. Faktum kvarstår dock att många framstående vetenskapsmän lyckas med denna förening. Ett aktuellt exempel är genetikern Francis S Collins, författare till boken ”Evolutionens Gud”. Collins är ett toppnamn inom den biomedicinska forskningen samtidigt som han är en evangeliskt kristen och har full tilltro till att Gud skapat livet, från minsta encelliga djur till människan.

Collins ledde det prestigefyllda HGP (Human Genome Projekt), ett projekt som handlade om att kartlägga den mänskliga arvsmassan (genomet) och som slutfördes 2003. Med begreppet Biologos tydliggör han sambandet mellan bio (liv) och logos (Guds uttalade ord) och han ser DNA som Guds språk för en pågående evolution.

Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen. Gränserna för vårt vetande flyttas ständigt fram, men vi måste ändå erkänna att vi bara skrapar på ytan till en fullständig förståelse av den värld vi lever i.

IVAR GUSTAFSSON

docent i matematik

SAMUEL BROHEDE

fil dr i miljövetenskap

TUVE SKÅNBERG

teol dr i kyrkohistoria

MAARE TAMM

fil dr i psykologi

BENGT LENNARTSSON

professor i automation

ANDERS NORDLUND

docent i nukleär teknik

ALLAN EMRÉN

fil dr i fysikalisk kemi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på SvD Brännpunkt 2012-12-08

En replik av Patrik Lindenfors och Christer Sturmark för Humanisterna var publicerad på SvD Brännpunkt 2012-12-11. En slutreplik var införd på SvD Brännpunkt 2012-12-12 .

Jakten på Guds tankar

I dessa dagar riktas stor uppmärksamhet mot viktiga naturvetenskapliga landvinningar och framstående vetenskapsmän hyllas för sina briljanta upptäckter.

Vi är många som fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. Vetenskapsmännen själva visar ofta både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Med förundran konstaterar vi att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde.

När 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av Big Bang, så långt tillbaka i tiden som vi kan se, utbrast han: ”För den troende är detta som att se Guds ansikte”. Detta uttalande säger naturligtvis inget om Smoots egen tro men är ett uttryck för den stora fascinationen.

En av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang var den belgiske professorn Georges Lemaitre. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Även om han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap.

Han protesterade livligt mot påven Pius XII, som hade ordinerat honom, när denne alltför tidigt förklarade Big Bang som en sanning och hävdade att den teorin bäst gick att förena med en biblisk skapelsesyn. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist, snarare får han nog betraktas som teistisk evolutionist, enligt hans ”Liv och Brev del 1″, 1889, sid 345. Han skriver bland annat: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst ”.

När det gäller tron på en personlig Gud var Darwin, som de flesta av oss, vacklande och hans tro fick en törn i samband med att han förlorade ett barn.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte på en resa genom Sverige att han i naturen ”såg Gud på ryggen”.

Vi är inte helt säkra på hur det ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på, mer personligt, ansikte mot ansikte. Han insåg troligen att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller fullständig förståelse för hela tillvaron. Därefter tar religion, filosofi och tro över.

Vid denna gräns och över denna gräns skulle vetenskap och tro kunna mötas för att tillsammans bättre kunna få ett helhetsperspektiv och tillsammans kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen.

Detta är en önskan som även den välkände kosmologen Stephen Hawking uttrycker i förordet till boken ”I huvudet på Gud” av Paul Davies, även han kosmolog: ”Om vi emellertid upptäcker en fullständig teori, bör dess allmänna principer med tiden bli begripliga för vem som helst, inte blott för ett litet fåtal naturvetare. Då kan vi alla – filosofer, naturvetenskapsmän och andra – delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. Om vi finner svaret på den frågan, då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf – ty då känner vi Guds tankar”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-12-10, Borås tidning 2010-12-12, Dagen 2010-12-22

Visst kan Gud ses i sin skapelse

I sitt brev till Rom hävdar Paulus: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.”

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill – kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08

Darwins mörka sidor – och ljusare

Den 12 februari fyllde Charles Darwin 200 år och i år är det 150 år sedan hans verk The Origin of Species (1859) (Om arternas uppkomst) gavs ut. I alla medier uppmärksammas Darwins forskning och hans evolutionslära, men det finns sidor hos Darwin och darwinismen som inte är allmänt kända och som få av gratulanterna lyfter fram.

Jag blev inbjuden att debattera Darwin och darwinismen med docent Birgitta Forsman i P1 ”Människor och tro” fredagen 6 februari kl 14.15 med anledning av hennes nyutkomna bok Arvet från Darwin. En vecka senare, 13 februari 14.20 var jag inbjuden till ”Lantz i P4” för ett samtal med journalisten Pontus Enhörning om Darwin. Man kan lyssna på programmen i efterhand på nätet: ”Människor och tro” P1 (gå till 24:44/47:02) och ”Lantz i P4” (gå till 10:24/20:43).

I radioinslagen lyfte jag fram att Darwin visserligen var en banbrytande vetenskapsman, och att en utveckling förvisso kan påvisas, hos till exempel hästar och hundar med deras differentiering i olika raser. Men Darwins mörkare sidor är mer okända och inte så omtalade; Jag citerade Darwins syn på mänskliga raser och rasbiologi, och mannens överlägsenhet över kvinnan, och hans syn att förvärvade egenskaper kan ärvas.

Rasbiologi

Om rasbilologi skrev Darwin i boken The Descent of Man and Selection in Relation to Sex (1871) (Människans härledning) kapitel 6 ”I en framtid, inte så avlägsen att den ska mätas i århundraden, kommer de civiliserade människoraserna att utrota och ersätta de vilda raserna över hela världen. Samtidigt kommer människoaporna utan tvekan att utrotas. Skillnaden mellan människan och hennes närmaste släktingar kommer då att vara än större, så som vi hoppas, än till och med skillnaden mellan vita människor och babianer, än som är fallet nu mellan negrer och australnegrer och gorillor.”

 Om människans raser skriver han i kapitel 7 ”Vad gäller civiliserade folk har den reducerade storleken av käkarna genom att dessa använts mindre, bruket att använda olika muskler för att uttrycka olika känslor, och hjärnans ökade storlek genom större intellektuellt arbete, tillsammans gett deras allmänna utseende en väsentlig skillnad jämfört med vildars.”

I kapitel 21 uppmanade han alla fattiga att avstå från att gifta sig och skaffa barn, ”Mellan alla män skall det råda en öppen tävlan, så att de mest lämpade inte genom lagar och seder förhindras att lyckas väl och avla det största antalet barn.”

Förvärvade egenskaper ärvs

I Människans härledning kapitel 2 skriver han om att han trodde att förvärvade egenskaper kunde nedärvas: ”Jag har nu lagt mig vinn om att visa att somliga av människans distinkta egenskaper förmodligen har förvärvats, antingen direkt, eller mer vanligt indirekt genom naturligt urval.”

Mannens överlägsenhet

I Människans härledning kapitel 19 skriver Darwin ”Mannen är rival gentemot andra män, han njuter av tävlan, och detta leder till ambition, som så lätt övergår i själviskhet. Dessa nämnda egenskaper synes vara hans naturliga och olyckliga födslorätt. Det är allmänt erkänt att hos kvinnor är egenskaper som intuition, snabb uppfattningsförmåga, och kanske fantasi, mer markerade än hos män; men åtminstone några av dessa egenskaper kännetecknar lägre människoraser, och är därför en del av en svunnen och lägre del av civilisationen. Den största skillnaden i intellektuella förmögenheter visar sig i att män når en högre skicklighet i vad de än ägnar sig åt än kvinnor, vare sig det handlar om djupa tankar, logik, eller fantasi, eller enbart i bruket av sinnena och händerna. Om man gjorde upp två listor med de mest framstående männen och kvinnorna inom lyrik, konst, musik – både komposition och utövande – historia, naturvetenskap och filosofi med ett halvt dussin namn under varje rubrik, så skulle listorna inte kunna jämföras …. Den genomsnittsliga mentala kapaciteten hos män är överlägsen den hos kvinnor.”

Socialdarwinismen har alltså sin direkta inspiration och ideologiska grund från Darwin själv, och det är ingen tillfällighet att Hitler 1943 skänkte just Darwins samlade verk i 60 årspresent till Mussolini. Allt detta är åsikter som jag, och varje tänkande människa, måste ta bestämt avstånd från. Den människosyn som Darwin i de angivna citaten gav uttryck för är avskyvärd.

Men finns det då inget positivt i darwinismen att lyfta fram och bejaka? Det skulle kunna vara att han fann det vara en omöjlighet att livet och världen var resultatet av slumpen, utan kommit till av en intelligent design.

Ingen ateist

Ateist var uppenbarligen aldrig Darwin. Han skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).