”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

På det svarade jag:

– Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.

Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.

– Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

– Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?

Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:

”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! …  Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg  jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja.  Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”

Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.

Jag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”.  Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.

Så – anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.

Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.

Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns?  När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?

Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.

Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.

Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.