En rapport från SCB om vårdnadsbidraget, som funnits i offentlighetens ljus sedan i oktober förra året, har helt plötsligt blivit nyhet i svensk medier. Och den påstås visa att vårdnadsbidraget är ett stort misslyckande. Rapporten visar snarare det rakt motsatta!
Så här ser fakta ut:
Statistik från Sveriges kommuner och landsting visar att kommunerna under hela 2009 betalade ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag, vilket motsvarar 3 750 (helårs och heltids) vårdnadsbidrag. Antalet familjer som under 2009 faktiskt har haft vårdnadsbidraget är sannolikt högre – eftersom många är hemma med vårdnadsbidrag en kortare tid, eller annan period, än under ett helt kalenderår.
Under andra halvåret 2009 var det enligt SCB:s rapport 2837 föräldrar som hade vårdnadsbidrag för 3025 barn.
Under andra halvåret 2009 hade 96 kommuner infört vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bodde då (31 december 2009) 47 procent av befolkningen. Under 2010 års början hade ytterligare 8 kommuner infört vårdnadsbidraget, och därmed har 104 – eller 36 procent – av Sveriges 290 kommuner idag vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bor 48,9 procent av befolkningen. Efter valet har ytterligare kommuner fattat beslut om vårdnadsbidraget – däribland Leksand och Karlskrona – samtidigt som vårdnadsbidraget sannolikt kommer att avskaffas i någon kommun i samband med förändringar efter valet.
Om alla småbarnsföräldrar i alla landets kommuner hade haft tillgång till vårdnadsbidraget – och om andelen som använt vårdnadsbidrag hade varit den samma – skulle detta, hypotetiskt sett, ha inneburit att 7 978 vårdnadsbidrag istället betalts ut, det vill säga i princip 8 000 heltids och helårs vårdnadsbidrag.
Under 2009 betalde kommunerna alltså ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag. Om alla de familjer som döljer sig bakom den siffran istället skulle ha haft förskolebidraget – som för 2008 uppgick till 149 939 kronor för en heltidsplats i förskolan enligt Riksdagens utredningstjänst – skulle det ha kostat kommunerna 562,3 miljoner kronor. Detta är 427,2 miljoner kronor mer – vilket naturligtvis inte kan räknas hem som en motsvarande besparing – men det innebär ändå att vårdnadsbidraget sannolikt kan föras upp som en pluspost i de flesta av kommunerna.
För att få en uppfattning om hur framgångsrikt vårdnadsbidraget redan är, kan det också jämföras med jämställdhetsbonusen. Detta betaldes under 2009 ut till cirka 7 000 föräldrar. Cirka 12 000 föräldrar var genom sitt uttag berättigade till bonusen, men cirka 5 000 valde alltså att inte ansöka/kom in med ansökan för sent. Statistiken för vårdnads- och jämställdhetsbonus går inte att jämföra rakt av eftersom underlaget kan tänkas vara cirka 100 000–150 000 barn för bonusen, eftersom föräldraförsäkringen generellt tas ut under barnets första 18 månader. Vårdnadsbidraget kan ju tas ut för barn som fyllt ett år men inte tre år, vilket motsvarar cirka 200 000 barn.
Försäkringskassan har i en granskning av jämställdhetsbonusens effekt 18 månader efter reformen införts konstaterat att: ”Med andra ord visar inte resultaten att jämställdhetsbonusen påverkat fördelningen av föräldrapenningdagarna mellan mammorna och papporna efter 18 månader.” Lite krasst – och förenklat – kan alltså konstateras att 27,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar gått till föräldrar som ändå hade valt att göra ett mer jämställt uttag. Sett till att uppfylla sitt syfte är jämställdhetsbonusen så här långt ett stort misslyckande.
I motsats till detta kan vårdnadsbidraget verkligen sägas ha blivit en stor framgång, i fråga om att uppfylla sitt syfte, när kanske 4000–5000 familjer verkligen har fått mer tid med varandra. Vårdnadsbidraget vinner.
Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot, ledamot av Konstitutionsutskottet
Artikeln var publicerad i SvD 2011-01-12
Tuve Skånbergs blogg 