Skolverket har nyligen avslutat första omgången i sitt arbete med nya kursplaner för alla ämnen i grundskolan. Deras slutgiltiga förslag skall överlämnas till regeringen den 1 april 2010. Tyvärr innebär det nuvarande utkastet att kristendomen helt förlorar sin särställning som ämne. I utkastet har Skolverket reducerat kristendomen till en religion bland alla andra världsreligioner. Dessutom har flera stycken om kristendomen i den nu gällande kursplanen helt eller delvis tagits bort i den reviderade planen. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring. Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.
I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:
”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”
och
”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”
Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”
I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”
Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Att förvägra skolungdomarna kristendomskunskap tyder på en anmärkningsvärd historielöshet och riskerar skapa en ännu mer rotlös generation. I mötet med framtiden kan vi inte förvänta oss de goda värderingarna hos våra barn när vi samtidigt förnekar dem värderingarnas ursprung.
Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD), direktor för Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-02-08
Publicerat av tuves 
”Trots att många funktionshindrade söker sig till en religiös tro för att få hjälp i sin situation, har inte trons betydelse beaktats tillräckligt vid rehabilitering och i forskning”, säger studiens författare Brick Johnstone, professor i hälsopsykologi vid Missouri University School of Health Professions. Utifrån studien, som publicerats i tidskriften Disability and Rehabilitation, föreslår han att sjukvården ska utnyttja den religiösa tron som en tillgång i vård och i rehabilitering. Han menar att det bör vara möjligt att be tillsammans med patienter, och att psykologer, terapeuter, rådgivare och sjukhuspräster ska kunna lyfta fram förlåtelsens betydelse vid rehabilitering. Studien visar nämligen att patienter som skadats genom någon annan, kan få en snabbare rehabilitering genom att deras tro hjälper dem att förlåta och att bearbeta sina känslor kring sitt funktionshinder. Professor Johnstone har i över 60 vetenskapliga artiklar påvisat de goda effekterna av rehabilitering som inbegriper religiösa bruk som bön och handpåläggning vid traumatiska hjärnskador.
Tännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. ”Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med ”utrymme att döda en annan människa”.
Som i mycket annat har kyrkofadern Augustinus betytt mycket för att utveckla den kristna förståelsen av konst. Han beskriver Gud som den störste konstnären, som i sin skicklighet skapar allt harmoniskt och därmed skönt. Harmonin i Guds skapelse kan beskrivas som talförhållanden, alltså matematiskt. När en konstnär utifrån sin inre bild skapar ett konstverk är det ytterst Gud och hans visdom som är verksam i honom. Konst är alltså det som gestaltar tillvarons harmoni, dess sköna proportioner. Augustinus beskriver Gud som upphovet till varje form av harmoni. Eftersom allt hos Gud är samstämt och harmoniskt är Gud den skönaste av allt och alla. Det sköna är alltså det harmoniska och samstämda, det som har rätt proportioner mellan delarna. Musik, konst, ja, matematik, äger på detta sätt skönhet.
